Förord

Harry Danielsson föddes 1905 och var verksam som läkare från 1930-talet och fram till och med den da­gen han avled, 11 oktober 1988.

Han var dessutom kompositör och en skicklig pianist, han tonsatte t.ex. dikter av Sten Hagliden (som var hans studentkamrat, vän och patient) för orkester, några av dessa framfördes i radio un­der 1950-talet.

Under 1970-talet skrev han följande skrift om Chopin och Chopins brev.

Jag har scannat in (OCR-läst) den ursprungliga texten och rättat de fel som uppstod vid inläsningen och som jag upptäckt – det finns antagligen fler fel kvar att rätta!

På några ställen har jag lagt in fotnoter, märkta TD.

Dessutom har jag försökt lägga in internetlänkar (URL) i texten där jag tyckt att det har varit av värde. Ofta leder länkarna in i Wikipedia eller till inspelningar av musik som berörs i aktuellt textavsnitt. En del länk­ar pekar måhända på flyktiga mål som försvinner bort efter en tid, men det går alltid att söka efter nya inspel­ningaṛ på nätet.

En mycket fin hemsida har jag hittat på adressenhttp://en.chopin.nifc.pl/chopin/composition/search, som verkar innehålla det mesta av Chopins musik. Jag har utnyttjat den länken mycket i det följande.



Detta dokument finns också som PDF-fil, att läsa eller ladda ner.



Lidingö i november 2011

Torkel Danielsson (son till Harry D.)








Frédéric Chopin föddes 22/2 1810 och dog 17/10 1849. Han bröts alltmer ned av sin lung­tuber­ku­los, som ha­de börjat ge symtom omkring 1835. De sista tio åren var en ständig, alltmer förtvivlad kamp mot denna sjuk­dom.

Lungtuberkulosen var hans tidevarvs mordängel. Den dödade var tredje till var fjärde människa, mån­ga i ål­dern 15 – 30 år.

Föreliggande skrift bygger främst på Chopins 336 brev, utgivna på franska 1933. Som underlag har här ut­valts 102 brev varav 76 ursprungligen skrivits på polska. Naturligtvis kommer man bäst inpå Chopin vid läs­ningen av hans brev. Det är ju han själv som talar. Någorlunda kunskap om hans mu­sik gör hans bild kla­rare. Uttalanden av George Sand, Liszt och andra har använts.

Chopin var inte bara tonsättare och pianist. Hans brev är ofta litterära klenoder i sin ömsinthet, hu­mor och i sin klara, målande stil. Ibland svingar de sig upp till stor dikt. Men de återger också hur hans lung­tuber­ku­los utvecklas och kan, sedan omkring 1837, delvis sägas var en, ibland bara glimt­vis antydd, fortlöpande me­dicinsk journal i dagboksform.

De här valda breven förekommer, med sina kommentarer, i kronologisk ordning. För varje brev an­ges, där så ske kan, adressatens namn och adress åtföljt av avsändningsort och avsändningsdatum.


Eftersom lungtuberkulosen är det mörka grundackordet i hans liv, inleds detta arbete med några ord om tu­ber­kulosens medicinska historia och dess behandling i gångna tider.

KORT SAMMANFATTNING AV TUBERKULOSENS HISTORIA.

 

4000 år f Kr

Skelettrester vittnar om att tuberkulos förekommit.

2700 år f Kr

Kineserna beskriver något som troligen varit lungtuberkulos.

400 år f Kr

Tämligen exakta beskrivningar av lungtuberkulos börja förekomma.

1546

Misstanke framkastas om att lungtuberkulos kan vara smittsam.

1621

Lagliga åtgärder i form av föreskrifter vid fall av lungtuberkulos utfärdas.

1645

Det första specialsjukhuset inrättas för isolering och behandling av körtel­tuber­ku­los.

1761

Man börjar i diagnostiskt syfte begagna sig av perkussion av bröstkorgen, det vill sä­ga att e­na handens långfinger får slå mot andra handens långfinger, som lägges på o­li­ka ställen på bröst­korgen, som sålunda metodiskt perkutteras. En kort, hög ton kan ange ett av sjuk­do­men infiltrerat lungområde till skillnad från den normalt fö­re­kom­mande längre, lägre to­nen.

1765

Carl von Linné (1707-1778) antager att lungftisen (= lungtuberkulosen} orsakas av ett le­vande smittämne, ”små, för blotta ögat osynliga, levande väsen”. På tal om det­ta säger Lin­né profetiskt: ”De nämnda allra minsta djuren förorsaka må­hända större här­jningar än de störs­ta djuren. Ja, de kanske ta livet av flera män­niskor än krigen. Fram­tiden och lång­vari­ga­re forskningar må visa betydel­sen av mina giss­ningar och mycket mera”.

Holländaren Leeuwenhoek (1632-1723) publicerade 1683 anmärkningsvärt tyd­liga bil­der av bakterier, kocker och spiriller. Ett av hans bevarade mikroskop för­storar 275 gånger. Han vägrade dock tro på ett samband mellan sina ”små djur” och sjuk­domar. Linnés mik­ro­skop kunde förstora upp till 500 gånger. Hade han med rätt färg­nings­teknik haft viss möj­lig­het att upptäcka tuber­kel­ba­cil­len mer än 100 år fö­re Robert Koch??

1810

Den franske läkaren Bayle, död 1816 i lungtuberkulos, börjar, mera än vad tid­iga­re hade skett, vid sina obduktioner uppmärksamma sambandet mellan lung­ftis och små, egen­dom­li­ga knottror i olika organ, såsom lever, mjälte, njurar. De små knott­rorna eller knölarna kal­lades ”tubercula” vilket är diminutivformen av det latinska ”tuber” som betyder knöl. Ba­yle skrev en berömd avhandling om tuberkulosen, vars olika ytt­ringar i olika organ han, som den förste, uppfattade som en enhetlig sjukdom.

1816

Bayles kollega, fransmannen Laennec, introducerar stetoskopet och ökar där­med möj­lig­he­ten till hjärt- lungdiagnostik. Även Laennec anser lungftisen och dessa ”tu­ber­kler” i olika or­gan vara tecken på en och samma sjukdom. Han dog 1826 i lung­tub­er­kulos, även han.

1780-1880

Tuberkulosen går fram som en epidemi och når sin största utbredning i de flesta län­der i Eu­ropa.

1834

För första gången får sjukdomen det officiella namnet tuberkulos.

1854

Det första sanatoriet för lungtuberkulos inrättas.

1865

Den franske läkaren Villemin framlägger det första experimentella beviset för att tu­b­erku­los­en går att överföra från en individ till en annan och att den alltså är en in­fek­tiös, enhet­lig sjukdom.

1882

Den tyske läkaren Robert Koch redogör för sin 1881 gjorda upptäckt av tuberkel­ba­cil­len.

1888

Italienaren Forlanini introducerar sin ”kollapsterapi”, dvs han inför gas i lung­säck­en för att få en tuberkulöst sjuk lunga sammanpressad och därmed lättare läkt.

1896

Tysken Röntgen gör sin upptäckt.

1912

Svensken H.C. Jacobaeus kompletterar på ett betydande sätt Forlaninis kollaps­te­ra­pi med sin geniala avbränningsteknik av bindvävsband, som förhindra önskat sam­man­fall av en sjuk lunga. Han inför i den så gott sig göra låter gasfyllda lung­säck­en sitt thoracoscop, som ger ögat överblick. I annan del av bröstkorgen instick­es en elektrisk avbrännings­apparat, var­med han under ögonkontroll kan avbränna sagda bindvävs­band eller, som de på fack­språk kallas, brider. När han lyckats kun­de man höra honom säga: ”nu daskade den lungan ihop”.

1943

Svensken Lehman syntetiserar paraaminosalicylsyran (P.A.S.). Substansen var känd sedan 1901 men det var först Lehman, som fann att denna kemiska substans dö­dade tuberkel­ba­cil­len. En ny tid hade kommit.

1944

Amerikanen Waksman isolerar streptomycinet, som visar sig kunna bota till och med de fruk­tade tuberkulösa hjärnhinneinflammationerna, som förr var fullständigt hopplösa fall.

NÅGOT OM TUBERKULOSENS BEHANDLING I GÅNGNA TIDER1.

 


Under antiken kunde man mot tuberkulosen använda besvärjelser, såsom; ”O, Feber med din För­tär­ande broder, med din syster Hostan, försvinn och angrip människorna i helvetet”.

Ända till början av 1800-talet föreslogs hundfett, människofett, salladsfrön, ekollon, tistlar, svam­par, gro­dor, huggormskött, ödla, gråsugga eller antikens teriak, som ursprungligen innehöll sjuttioen (sic!) be­stånds­delar och var ett inbillat motgift mot varjehanda sjukdomar, speciellt mot lungftis. Te­riak förekom i den franska farmakopén ända till 1908!

Den kloke kinesen Liyen skriver år 1576: ”Den tuberkulossjuke bör vistas i höglänt trakt eller i en djup skog och bör iakttaga sträng vila i ett lugnt rum. Bredvid honom tänder man rökelse på en stång och han mås­te bita ihop tänderna om han vill bli frisk. Nyckeln till läkning ligger i måttlighet i såväl det sexuella som i fråga om föda. Ingen medicin hjälper om den sjuke inte först och främst ef­terlever dessa sagda reg­ler”.

Inte ens den modernaste sanatorieläkare kan motsätta sig kinesens visa råd.

Man kan kanske småle åt den engelske medicinaren Thomas Willis (162l-1675), som ansåg att sni­gel­ext­rakt ha­de läkande kraft, men man bör samtidigt komma ihåg att nobelpristagaren Waksman i sitt sökande ef­ter nya antibiotika uppmärksammade daggmaskens antibacillära egenskaper.

Den berömde franske läkaren Théophile René Marie Hyacinthe Laennec, en av sin tids mest ton­giv­an­de kli­niker, skriver 1826: ”Av alla hitintills prövade medel mot ftisen har inget så ofta medfört lind­ring eller full­ständig läkning som miljöombytet”.

Hade inte kinesen Liyen uttryckt sig kanske ännu bättre 250 år tidigare?!

Den italienska medicinska skolan uppmärksammade omkring 1830 att mjöldrygeextrakt från råg kun­de mins­ka intensiteten av en lungblödning. Ända in i vår tid har medlet, för all del inte ofarligt, använts för att däm­pa rikliga livmoderblödningar. Mjöldrygan har en sammandragande verkan på blodkärlen, därav ef­fekten.

Tysken Lebert skriver i slutet på 1870-talet: ”Vi har, jag upprepar det, intet antituberkulosmedel, som kan be­kämpa sjukdomen direkt, och det är inte troligt att man ännu på lång tid finner ett så­dant”.

Nej, det skulle dröja till 1943 då Lehman kom med P.A.S.



Om man undantar åtgärder såsom vila, måttlighet med mat och dryck, vistelse i annat klimat m.m. var man på Chopins tid fullständigt handfallen vid behandling av lungtuberkulosen, då kallad ftis, vilket ord pekar på sjukdomens mest påfallande yttre drag, nämligen utmattningen, vikt­minsk­ning­en, avtynandet. Andra namn var lungftis, lungsot, tvinsot i lungorna. Fransmännen talade om phthi­sie pulmonaire och, senare, tu­ber­culose pulmonaire.

Till och med ett sådant medicinskt snille som Laennec tvekade om huruvida sjukdomen var smitt­sam eller ej. Europa var uppdelat i tvenne medicinska läger; ena sidan sade att ftisen var smittsam, den andra att den in­te var det. Ända in i det sena 1800-talet och långt efter att Koch upptäckt tuber­kel­bacillen, fanns det fram­stående läkare som inte trodde på någon tuberkulös smitta.

Man famlade i blindo efter läkemedel mot ftisen. Under Chopins levnad kunde man tänka sig mån­ga ”läke­medel”, alla lika overksamma och kvarlevor från tidigare sekler: Kinin, Hyssopus, bitter­man­del, sockrad ro­sensaft, Digitalis, Scilla, Lichen islandicus (= islandslav), krasse, kräkrot, odört, storm­ört, olika slags ter­pen­tiner, kokad pepparrot, styrax, myrrha, kreosot, guajakol, opiater, torsk­ol­ja, glycerin.

Också metaller och deras föreningar kunde tillgripas, såsom svavel, arsenik, kvicksilver, silver, anti­mon, ja, rentav vitriol.

Vissa ”doktorer” gjorde stort väsen av magnetism och mesmerism; publika seanser kunde före­kom­ma vid den­na ”behandlingsform” av lungtuberkulos.

På Chopins tid var man synnerligen angelägen att använda dragplåster, senapsplåster och andra slags plås­ter på de tuberkulöst sjuka. Dessa märkvärdiga åtgärder kunde endast ytterligare försvaga ett redan bräck­ligt allmäntillstånd. I deriverande (avledande) syfte använde man förutom dragplåster och senaps­plåster ä­ven blodiglar, som vid till exempel ett fall av halsfluss kunde sättas i ofta avse­värt antal på den sjukes hals. Ef­fekten kan bara ha varit av skadligt och utmattande slag.

Men det vansinnigaste var åderlåtningarna. Det hände ofta att även den medtagnaste och blod­fattig­as­te sjuk­ling åderläts, inte en utan flera gånger. Det medicinska tänkandet levde i veritabelt medel­tids­mörker. Ett faktum är att massor av 1800-talets sjuka människor – inte bara de lungtuberkulösa – kom snabbare till gra­ven på grund av dessa horribelt onödiga åderlåtningar. Ett förblödande år­hund­rade ..... Det skulle vara vik­tigt att avlägsna sjukt blod..... Blod med dess röda och vita blod­krop­par, som en svag sjukling så väl be­höv­de!

Chopin råkade ut för dragplåster och senapsplåster, men det förefaller som om han undgått dessa ri­tuel­la å­der­låtningar.






Chopin 25 år, av Maria Wodzińska, 1835

BREVEN



6 december 1818

Kära Pappa,

Det vore lättare att uttrycka mina känslor med musikens hjälp men den finaste konsert skulle inte räcka till, kära pappa, för att visa dig hur tillgiven jag är. Jag har bara de ord att ta till som mitt hjär­ta förestavar för att vid dina fötter lägga beviset på min ömma tacksamhet och sonliga till­given­het.

F. Chopin



Han är knappt nio år, när han skriver dessa välsvarvade rader. Sedan två år tillbaka tar han lek­tio­ner för den ende pianolärare han skulle komma att ha, Adalbert Zywny, inflyttad tjeck, War­zawas främste pia­no­pe­dagog och älskare av Bach och Mozart. Chopins första tryckta komposition skrevs ett år före detta brev. Hans farfar var vinodlare och vagnmakare i Lothringen. Frédérics far, Nico­las, utvandrade till Warszawa och fick anställning som bokhållare i en tobaksfabrik, vars chef var fransman. Vid oroligheterna i sam­band med Polens andra delning 1793 stängdes fabriken, Nicolas ville återvända till Frankrike, hade fått plats på diligensen, fick ett astmaanfall, som hind­rade av­re­s­an. 1795 förjagades ryssarna från Warszawa som de återtog 1795. Ännu en gång ville Nicolas åter­vända till Frankrike men hindrades åter av ett ast­ma­an­fall, vilket bör noteras med tan­ke på so­nens senare sjukdomstillstånd. Nu stannade Nicolas i Warszawa, blev informator hos famil­jen Skar­bek och gifte sig med en släkting till grevinnan Skarbek, blev lärare vid gym­nasiet och artil­le­ri­sko­lan. Han var rätt god violinist, spelade även flöjt. Hans hustru, Justyna, under­vi­sa­de i piano.





Föräldrarna

Sokolowo, 10 augusti 1824

Jag äter piller regelbundet, dricker åtminstone en halv karaff tisane dagligen. Till maten dricker jag endast li­te grand svagt vin. Det vore bra om pappa förde med sig ett recept eller en burk piller, ty jag har räknat ut att de jag har räcker i endast 27 dagar.



Enligt franska farmakopén av år 1837 är tisane en mycket utspädd vattenlösning av olika växt­ext­rakt; den medicinska effekten torde ha varit ringa eller ingen. 14-åringen genomgår någon slags häl­sokur för att få bättre krafter. Är han blodfattig? Är han kanske astmatisk?





Jean Bialoblocki

Warszawa, november 1825

Rossinis Barberaren har fått massor av beröm överallt. Snart ger man Webers Friskytten. Jag har skri­vit en ny polonäs på ett motiv ur Barberaren, man tycker det låter tämligen bra, lämnar det till tryck­ning i mor­gon. Louise har komponerat en ypperlig mazurka, en sådan som man inte på länge dan­sat efter i Warszawa. Jag har blivit utnämnd till organist vid läroverket.



Bialoblocki är en barndomsvän och skolkamrat, död 1828. Även han ett av lungtuberkulosens of­fer? Chopin är nummer två av fyra syskon. Den äldsta systern, Louise, gav honom de första grun­der­na i musik och franska. Systrarna Isabelle och Emily hade litterär begåvning.





Bialoblocki

Warszawa, 12 februari 1826

Alla är sjuka, jag också. Du tror kanske att jag klottrar ihop det här brevet vid mitt bord; inte alls, jag skri­ver liggande, inlindad i filtar med huvudet inklämt i en mössa, ty jag har huvudvärk sedan fy­ra dagar. Man har satt blodiglar på halsen, körtlarna är svullna, Roemer har sagt att det är fråga om en katarr. Men jag tröt­tar dig, som är sjuk, ja, sjukare än jag.



Det kan möjligen vara fråga om en halsfluss med svullnad av lymfkörtlar på halsen. Roemer är an­tag­ligen nå­gon husdoktor, som ordinerar applikationen av blodiglar på sjuklingens hals; till vad nyt­ta kan man frå­ga. Man kan i litteraturen om Chopin se att detta skulle kunna vara ett av de förs­ta tecknen på hans ”ödes­dig­ra” svalgkatarr, varmed torde menas hans de sista åren uppkomna strup­tuberkulos. Ett sådant antag­an­de måste vara felaktigt. De första tecknen på en tuberkulös in­fek­tion kommer först omkring 1835.





Joseph Elsner,Warszawa

Reinertz, augusti 1826

Den friska luften, liksom mjölkvasslan som jag omsorgsfullt dricker, har till den grad återställt mig att jag är en helt annan människa än jag var i Warszawa. De praktfulla utsikterna i det vackra Schle­si­en förtjusar och förtrollar mig, men likväl saknar jag något som allt det vackra i Reinertz inte kan er­sät­ta, nämligen ett bra instrument. Föreställ er, monsieur, att det inte finns ett enda bra piano, men det­ta lidande kommer inte att fortsätta så länge. Den 11, nästa månad räkna vi med att resa hem.



Tillsammans med modern vistas han på badorten Reinertz. Det kan tyckas att mjölkvassla är ett nå­got svagt medel för botande av ett svaghetstillstånd om vars natur inte erhålles någon klarhet. Be­hö­ver han helt enkelt endast vila från ett något hetsigt liv i Warszawa?

I hela sitt liv är han ytterligt beroende av att ha ett fullgott piano till hands och kommer att alltefter kropps­tillstånd och psykisk stämning välja mellan företrädesvis Pleyel-, Erard- och Broaḍ­wood­pia­n­on.

Zywny var hans pianolärare mellan 1816 och 1825 och ansåg sig därefter inte ha något mera att lä­ra sin a­dept. Zywny var ingen stor pianist men det är hans ovanskliga ära att alltid ha låtit lär­jung­en följa sin e­gen musikaliska böjelse.Joseph Elsner var 1823-1826 Chopins lärare i kontra­punkt och komposition och gav även han sin lärjunge mycket fria, kanske alltför fria, tyglar. Läro­ti­den hos Els­ner var relativt kort, Cho­pin borde kanske ha trängt in i lärarens ämnen mera än som blev fallet. Möjligen hade mycken kom­po­si­tionell möda därmed besparats honom. Men, men, han var den han var.



Bialoblocki

Warszawa, 14 mars 1827

Sjukdom hemsöker oss. Emily är sängliggande sedan snart 4 veckor. Hon har börjat hosta blod, mam­ma är för­skräckt. Malcz har ordinerat en åderlåtning, så ytterligare en. Man har satt på henne ett oräkneligt antal blo­diglar, dragplåster, senapsplåster. Under hela denna tid har hon inte ätit något och blivit så eländig att man inte känner igen henne.



Hans yngsta syster, den begåvade Emily, dog knappt en månad senare i lungtuberkulos, 14 år gam­mal. Han hade, med henne som medverkande författare och regissör, i hemmet uppfört många ko­me­dier och pjä­ser. Modern Justina skulle aldrig lägga av sin sorgdräkt. Chopin sörjde Emily djupt.

Man får en fruktansvärd inblick i hur denna tid behandlade ett fall av lungtuberkulos, därtill en späd, spens­lig fjortonåring. Inte bara en åderlåtning, alla dessa blodiglar, draglåster och senaps­plås­ter, något me­ra barbariskt kan inte tänkas. Men Malcz, tydligen läkare, handlade enligt tids­epo­kens allmänt god­tagna men fullkomligt galna medicinska uppfattning.





Familjen

Berlin, 16 september 1828

I söndags vid 3-tiden på e.m. avlämnade diligensen oss i denna stad, som är alltför stor. Resan gick in­te så då­ligt som man från början hade kunnat tro. Trots att man i dessa preussiska diligenser kän­ner sig krossad som i en pepparkvarn så ser jag att jag kommit undan i inte alltför dåligt skick. Ber­lins omgivningar tillhör in­te de vackraste, men väcker beundran genom sin ordning, ren­lighet, med var­je sak på sin plats, med ett ord genom den omtänksamma noggrannhet, som visar sig i den mins­ta vrå.



En av lärarna vid Warszawauniversitetet var inbjuden till en zoologikongress i Berlin och Frédéric er­bjöds följa med. Diligensen, ”montée sur barres” tycks ha innehaft alla möjligheter att skaka sön­der även den mest robuste person. Berlin är en för stor stad, men perfektionisten Chopin till­ta­las av den tyska nog­grann­heten.





FamiIjen

Berlin, 20 september 1828

Jag mår bra och sedan i måndags ger man, nästan som på min beställning, något nytt på teatern. Hän­dels ”Ode för S:t Cecilia” närmar sig det ideal jag har om stor musik. Har sett Spontini, Zelter, Men­delssohn men har inte talat med någon av dem, enär jag inte ville tränga mig på.

I morgon Friskytten!... Just vad jag behöver. Erhöll i dag en inbjudan till ”Exercirhaus”. Min kari­ka­tyr­sam­ling ökar.



Bach Händel, Haydn, Mozart är hans musikaliska husgudar. BachsWotlltemperiertes Clavier kun­de han in­te undvara; spelade flera av dess preludier och fugor före varje konsert. Händels musik för­b­lev den re­nas­te för honom, som älskade det kristallklara. Weber kom att betyda mycket för Cho­pins tekniska schwung.

Tidigt hade Frédéric visat talang i karikatyrteckning. Breven karikerar ofta i ord – man kan ibland mär­ka ett lite smädligt småleende – personer och miljö.

Exercirhaus” i stället för ”Exercierhaus”, ja, tyska språket var aldrig någon av hans starkare si­dor.





FamiIjen

Wien, 12 augusti 1829

I går spelade jag inför världspublik på kejserliga och kungliga teatern. Jag tog mina variationer och mitt ron­do, improviserade över ett tema ur Vita damen. Man bad mig göra variationer över ett polskt tema och jag valde Chmiel (Humlet). Publiken blev elektrifierad, den är inte van att höra me­lo­dier av det slaget. Mi­na kunskapare på parkett försäkrade att man spratt till på stolarna.

Allmänna omdömet är att mitt spel är för svagt eller snarare för utsökt för sådana, som är vana vid att höra pia­nister slå sönder sina pianon. Jag föredrar sådan kritik i stället för att få höra att jag spe­lar för starkt.



Chopin hade sänts i väg till Wien för att visa vad han kunde. Han gjorde succé, slog ned som en mu­sikalisk bomb. Robert Schumann skulle senare säga om Mozartvariationerna ”La ci darem la ma­no” (Du skall ej fruktan bära): ”Hatten av, mina herrar, ett geni!”. En dam på första raden tyck­te att pianisten såg klen ut. Han var smal, spenslig kanske lite blek av premiärnervositeten.

Hans anslag var som det alltid hade varit; sensibelt, sordinerat. Han hade aldrig varit och blev ald­rig någon atlet vid pianot även om han, vilket är omvittnat, skulle ha velat spela till exempel sin ok­ta­vetyd op. 25 med den våldsamma styrka som föresvävade honom, när han skrev den.

Man sade sig i Wien vara förvånad över att Warszawa kunnat frambringa en sådan pianist och kom­positör. Inför de förbluffade wienarna kom svaret som en briserande polsk granat: Herrarna Zyw­ny och Elsner hade kunnat få en idiot att förstå!





Familjen

Prag, 22 augusti 1829

Man vill att jag spelar här i Prag också, men jag vill inte fördärva det jag varit med om i Wien. Till och med Paganini fick dåligt mottagande här så jag tar det lugnt ett slag.



Han är på återresa hem från Wien, där han – till sin egen lättnad – hade spelat gratis. Det gällde in­te pengar men att skapa sig ett namn. Tidigare detta år hade han hört Paganini i Warszawa och bli­vit helt förkrossad av den fenomenala, nya tekniken, som skulle bli drivfjädern till piano­etyd­erna.





Titus Woyciechowski (= Titus i fortsättningen.) Poturzyn

Warszawa, 3 oktober 1829

Innan jag fick ditt brev tog jag en promenad på Miodowagatan; jag brukar se uppåt åt Chodkiewicz till men jalusierna för dina fönster satt i samma ställning som i går och i förrgår. Förlåt att jag sände dig den lilla valsen, som kanske gör att du blir förargad på mig, men jag tar Gud till vittne på att jag vil­le att du skulle tycka om den, ty jag älskar dig till vansinne.



Valsen var tillägnad sångerskan Constantia Gladkowska. Han var mycket svag både för henne och för Titus.

Chopin hade under läroverkstiden i Warszawa träffat Titus, som var frisk, stark och försedd med stor vil­je­kraft; han var en tid den unge tonsättarens förtrogne och biktfader, bland annat beträf­fan­de den obe­sva­ra­de kärleken till Constantia Gladkowska. Titus flyttade till Poturzyn och blev lant­bru­kare. Chopin kände sig ö­ver­given. Det tycks som om han såg på unga, vackra kvinnor som om de vore fjärilar, som han inte vå­ga­de beröra, på vissa män som något han kunde anförtro hela sitt jag till. George Sand synes ha blivit hans en­da, intima upplevelse. Chopin såg mycket bra ut; det är om­vittnat att både kvinnor och män kun­de bli till­intetgjorda av hans charm. Liszt säger att ”hans upp­trädande var så naturligt aristokratiskt att han in­s­tinktivt blev behandlad som en furste”.



Chopin omkring 1830

Titus, Poturzyn

Warszawa, 20 oktober 1829

Hört Beethovens sista trio; det är längesen jag hörde något så storslaget, Beethoven trotsar hela värl­den i den kompositionen.

Jag har komponerat en stor stilövning, jag ska visa den när vi träffas.



Detta är ett av de få tillfällen i breven då Chopin säger något mycket uppskattande om Beethoven, vars tidigare alstring kanske föreföll honom för robust? Brevet innehåller en intressant passus: ”J'ai fait un grand Exercice en forme, de ma façon”. Det torde vara fråga om en av de första etyd­er­na i opus 10.





Titus, Poturzyn

Warszawa, 14 november 1829

Har skrivit några övningar, ska nog spela dem för dig. Skulle vilja att du pjoskade om mig.

Han fortsätter med sitt unga testamente och har uppenbarligen skrivit ytterligare flera etyder, som skul­le få en värld att häpna.





Titus, Poturzyn

Warszawa, 10 april l 1830

(Årsdagen för Emilys död!)

Efter min konsert kunde man läsa talrika recensioner, som gick att uthärda även om de var fyllda av över­drivet beröm.

Men Journal Officiel påstår att polackerna ska komma att berömma sig av mig likasom tyskarna be­röm­ma sig av att ha Mozart. Rent nonsens.

Du kan inte tro vilket martyrium de tre dagarna före en konsert är för mig. (i brev till samme ad­res­sat 17 mars 1830).



Tillsammans med Emily hade han bildat ett ”Sällskap för litterär underhållning”.

Han har nyss givit två konserter i Warszawa, publiken är hänförd, han är Polens musikaliska un­der­barn. Liszt säger i sin minnesbok över vännen att denne inte fann den generella uppskattning han önskade och att Chopin var närmast förvånad över de applåder han fick. Liszt pratar nonsens! Pub­liken var ju ständigt förhäxad när Chopin konserterade. Den som hade dålig hörsel kanske kun­de bli irriterad över det sordinerade spelet men hans fortissimo torde ha kunnat genomtränga även de mest gedigna vaxproppar.

Samtida sa att om Chopin spelat på ett piano så var det en komplett omöjlighet för någon annan pia­nist att få instrumentet att sjunga på samma egendomligt fascinerande sätt.

Av hans brevyttrande framgår att rampfeber kan ha bidragit till att han drog sig för att spela inför en större publik. Chopin har i annat sammanhang sagt att han inte tålde nyfikna blickar, ville inte ha folk för nära inpå sig i konsertsalen, vilket senare förhållande kunde förekomma på hans tid.





Titus, Poturzyn

Warszaw4, 17 april 1830

Mötte lögnaren Dmuszewski i går, han passade på att tala om att han skriver en sonett om mig i Co­ur­rier de Warszawa. Jag besvor honom att låta bli en sådan dumhet men han sade att den redan var tryckt. Vilken fånigt oläglig tjänstvillighet! Nytt tillfälle att göra mig till åtlöje för sådana jag givit an­ledning till att vilja komma åt mig. Beträffande mina mazurka-teman har han förivrats av sitt vinst­begär. Jag vill inte längre läsa vad man skriver eller berättar om mig.

Mina syskon är nyfikna på dina brev men de får inte läsa dem, jag håller dem för mig själv, drar mig un­dan när jag läser dem. Louise ser snett på mig, då jag säger att du inte hälsar till henne.

Mitt kompositionsarbete är angeläget och jag måste skynda på. För vilken gång i ordningen tar jag in­te natt för dag och dag för natt, befinner mig i något slags sensationstillstånd men i stället för att hän­ryckningen skulle ge mig kraft så blir jag svagare och svagare.



Dmuszewski är redaktör för Courrier de Warszawa; var dessutom till 1826 sångare och skåde­spel­are i den komiska genren vid Warszawaoperan. Tydligen gör han dumheter och försöker göra affär på Chopins mazurkor... I Warszawa – vid denna tid c:a 100 000 invånare – har Frédéric dykt upp som en meteor; det finns avundsmän. Det psykiska klimatet passar honom inte, han kommer snart att ge sig i väg, för alltid.

Sällan har en kompositör lämnat en liknande intensiv bild från sin tonsättarverkstad.





Titus, Poturzyn

Warszawa, 15 maj 1830

Adagiot i min nya pianokonsert går i e-dur, jag har inte trängt till styrka, det är snarare en romans, lugn, melankolisk; den ska ge intryck av ett milt återblickande på platser, som väcka tusentals vack­ra minnen. Det är som en dröm i vacker vår, men i månsken. Det är därför ackompanjemanget är sor­dinerat, det vill säga violinerna dämpas med ett slags kammar, som gripa om strängarna och får dem att avge ett nasalt, silverglänsande ljud. Kanske denna teknik är dålig, men varför vara rädd för att skriva dåligt trots allt man lärt sig; endast resultatet kan visa om man gjort rätt eller fel.

Nu skulle du kunna säga något om min tendens att våldföra mig på min egen vilja. Ja, trots att jag inte vill det, så får jag en idé i huvudet och jag tycker om att leka med den med risk att göra fel. Du förstår säkert mitt resonemang.



En diktare beskriver på ett mjukt målande sätt sin egen musik. Det är inte bara ordet månsken, som för tanken till Debussy; hela stämningen i det finstämda ordvalet gör det. Orkestern lockar men den blev aldrig ett instrument för honom.

Brevets senare del ger en aning om de djärvt nya kompositionella problemlösningar han kommer att förvåna med.





Titus, Poturzyn

Warszawa, 5 juni 1830

Fröken Sontag är inte vacker men i högsta grad charmfull. Hon förhäxar alla med sin röst, som inte har sär­skilt stort omfång, blott mellan ostrukna A och trestrukna Ciss, men den är ytterst utstuderad, hennes di­mi­nu­en­don är non plus ultra, hennes portamenton vackra, hennes skalor, framförallt de upp­åtstigande kro­ma­tis­ka, är ypperliga.

Hon låter sin röst brodera på ett alldeles nytt sätt, som gör enorm effekt, dock inte att jämföra med Pa­ga­ni­nis. Man har en känsla av att hon utandas den friskaste blomdoft över parketten, det är som en ljuvlig smek­ning.

Du kan inte tro hur trevligt det var att lära känna henne närmare, det vill säga i ett rum på en soffa, för du vet att man går inte längre med detta gudarnas sändebud, som hon kallas av dem, som är tok­iga i henne. Hon är millioner gånger vackrare och behagligare i sin morgondräkt än i sin gala­klän­ning.



Henriette Sontag (1806-1854) var Tysklands mest berömda sångerska på 1820-30-talen och Chopin ger hen­ne verkligen en utsökt fin recension. Han talar om henne och Paganini i samma andetag; det är tydligt att hon var en nästan lika stor musikupplevelse som den fantastiska genuesaren. Vad har hon betytt för Cho­pins pianistiska kantilenor?





Titus, Poturzyn

Warszawa, 21 augusti 1830

Jag längtar till dina domäner. Kan inte glömma den där björken utanför fönstret. Och det romantiska arm­bors­tet!

Nyligen framfördes Paërs opera Ängeln, jag gick dit. Gladkowska är bättre på scenen än i salongen, hon är i stort sett bra frånsett dessa höga Fiss och G.

I förmiddags kl. 10 provspelade jag min polonäs och trio för cello och piano; Elsner, Ernemann, Zyw­ny och Linowski var närvarande



Titus hade en vacker lantlig egendom, där Chopin trivdes liksom han skulle trivas på George Sands No­hant och – åtminstone till en början – i Valldemosas prunkande omgivning. Naturen, sommaren fick hans kom­ponistblod att sjunga. Han minns så väl den där björken hos Titus.

Constance Gladkowska (1801-1889) var vacker, ofta omsvärmad av ryska officerare, sångerska vid War­szawaoperan; han var häftigt förälskad i henne, men några fel hade hon i det höga regis­t­ret! Män­niskorna har sin öden; hon gifte sig med den rike Joseph Grabowski. blev tidigt blind, brän­de upp all korres­pon­dens med Frédéric, dog bitter.

Ännu ser man de stolta blickar de båda lärarna Zywny och Elsner växla inför adeptens presta­tion­er. Erne­mann var en av Warszawas skickligaste pianovirtuoser och kompositörer.





Titus, Poturzyn

Warszawa, 4 september 1830

Jag är tokigare än vanligt; tänker alltid på avresan, kan inte bestämma dagen. Tror jag far för att för all­tid glömma mitt hem, att jag far för att dö. Hur sorgligt skulle det inte vara att dö på annan plats än där man växt upp; hur förskräckligt vore det inte att, i stället för min familj, vid min dödssäng se en avmätt läkare el­ler en betjänt.

Har planer för vintern: två månader i Wien, sedan Italien, åtminstone vintern i Milano.



Resfebern är orolig och nästan kusligt klärvoajant. Ser han sjukrummet i nr 12 Place Vendôme, Pa­ris, där han skulle dö?

Först 1839 kom Chopin under några korta dagar i maj till Italien, Genua. Då mycket sjuk och i säll­skap med George Sand.





Titus, Poturzyn

Warszawa, 18 september 1830

Har spelat Spohrs Kvintett för piano, klarinett, fagott, horn och flöjt. Mycket vacker sak men man får den in­te i fingrarna, pianosatsen är odrägligt svår, många gånger är det omöjligt att hitta rätt fin­ger­sättning. Jag ska arbeta hela mitt liv om hälsan står mig bi. Ibland har jag frågat mig om jag verk­ligen är lat eller om jag bor­de arbeta mer än mina kroppskrafter tillåta.



I Paris blir Chopin av bland andra pianisten Ignaz Moscheles beskylld för att skriva så svårt att man kan vrick­a fingrarna! Pianostämman i Spohrs Kvintett tycks bereda själve ”pianots Paganini” – dåtida be­näm­ning på Chopin – uppenbara svårigheter. Själv skrev han ofta infernaliskt svårt men dock alltid praktiskt och satte ut noggrann fingersättning.





Familjen

Wien, 1 december 1830

I förrgår gick jag till Stametz' bank och blev mottagen som en tiggare. Fick på banken ett intyg till po­lisen för att få uppehållstillstånd. Samma dag infann jag mig hos herr Geymuller, som bara läste mitt förnamn och efternamn i introduktionsbrevet och sedan förklarade att det var mycket angenämt att bli bekant med en Künstler som jag men att han inte ville låta mig framträda, ty det fanns en så­dan mängd goda pianister i Wien, att det var nödvändigt att ha ett gott namn för att kunna slå sig fram där. Avslutningsvis sade han att han inte kunde hjälpa mig på något som helst sätt, enär tiderna var hårda.

Med uppspärrade ögon var jag tvungen svälja hans tirader. När han slutat sade jag att jag från Stor­her­tigen i Warszawa hade en rekommendationsskrivelse till polske ambassadören i Wien. Gey­mul­ler gjorde då stora ö­gon, jag bad om ursäkt att jag stört, tog adjö och gick. Vänta lite grand, slyng­lar!

Wurfel uppmanar mig enträget att ge en konsert och säger att tidningarna, efter min första Wien­vis­tel­se, ha­de skrivit mycket om min pianokonsert i F-moll. Jag visste inte om det och känner mig inte så nyfiken att jag vill höra mig för om saken. Wurfel går inte ut, ger lektioner hemma hos sig, han har hostat blod och bliv­it svag. Jag ska ge en konsert men när, var, hur, jag vet ingenting.

Haslinger är elak, behandlar mig med artig nonchalans och inbillar sig att han på så sätt ska få mi­na kom­po­sitioner för ingenting. Klengel var förvånad över att denne Haslinger inte betalt mig ett öre för Mo­zart­variationerna. Hädanefter är det slut med gratisarbete, nu säger jag; betala, ditt fä!

Man säger att jag blivit fetare.



Chopin har definitivt lämnat Polen och anländer till Wien 23 november 1830. Han blir på detta yt­terst be­dröv­liga behandlad av bankiren Stamitz, den eländige impressarion Geymuller och musik­för­läggaren Has­lin­ger. Tonsättarens aversion mot bankirer och, särskilt, mot musikförläggare, som han skulle bli så be­ro­en­de av, grundlägges och ska alltmer stegras. Han öser ofta sin galla över dem i de kommande breven, som visa upp en välfunnen samling av alla upptänkliga substantiv och sy­nonymer för ett åskådliggörande av hans djupa misstroende och höggradiga förakt för dessa yr­kes­grupper inför vilka han ändå måste kröka rygg och hålla god min.

Den tjeckiske pianisten och nära kamraten Guillaume Wurfel, förut pianolärare vid konservatoriet i War­sza­wa är ännu ett fall av lungtuberkulos i Chopins nära omgivning.





Jean Matuszynski, Warszawa

Wien, 26 december 1830

Juldagen. Söndag morgon. Sitter i morgonrock, ensam, biter på min ring och skriver.

I går, julafton, var jag hos Slawik, den berömde violinisten, vi har blivit vänner. Han är kanske jäm­för­bar med Paganini, tar 96 noter staccato i ett enda stråkdrag, det är otroligt.

När jag lämnat honom vandrade jag, klockan var 12 på natten, långsamt och ensam, till S:t Step­hans­domen. Vid framkomsten var där ännu alldeles folktomt. Ställde mig på en så mörk plats som möj­ligt inne i kyrkan. Tro inte att jag var fylld av gudsfruktan, nej, jag ville vid just denna mid­natts­tim­ma betrakta det väl­diga byggnadsverket; stod vid foten av en gotisk pelare. Det är omöjligt att be­skriva prakten och stor­het­en i dessa väldiga valv.

Endast kyrkvaktarens steg, då han gick omkring för att tända vaxljusen, bröt tystnaden ibland och mitt dröm­lika tillstånd. Bakom mig en grav, under mig en grav, bara min egen fattades. En mörk klang grep tag i mig. Som aldrig förr förnam jag min ensamhet men jag var uppfylld av all denna upp­höjdhet. Människor med sina fladdrande ljus började komma.

Mina föräldrar skriver och säger att jag ska göra som jag vill. Jag vet inte vad jag ska göra. Fara till Pa­ris? Re­sa tillbaka till Warszawa? Stanna har i Wien? Ta mitt liv?



Hans penna är litterär, målande. Ringen han biter på är omvirad med systern Louises hår. Tung vill­rådig stäm­ning, ja, svår förtvivlan.

Preludietopus 28 nr 2 är skrivet hösten 1831, kanske i september, men det skulle ha kunnat vara kon­ci­pi­er­at när han står där, ensam, i S:t Stephansdomen på julnatten. Vänster hand går sin kol­svar­ta dissonanta bas­gång, vid denna tid inte hörd i någon som helst musik. Liten septima, förmins­kad oktav, dub­bel­för­mins­kad oktav, förminskad kvint vandrar i A-moll med stöttor av några rena el­ler stora intervall u­tan att stäm­ning­en för den skull lättas upp. I höger hand en enkel melodi på fyra tak­ter, återkommande nå­gra gånger i oli­ka lägen. Kompositionen är tröstlös men samtidigt något av det mest fascinerande han nå­gonsin skrivit.

Den sista etyden i opus 25 nr 12 är egentligen en oerhört mäktig uppförstorad koral, i de sista takt­er­na näs­tan oöverkomligt svår att distinkt återge även för den mest drivne pianist. Hade Chopin ett min­ne av den ensamma stunden i S:t Stephansdomen, när det stycket skrevs? Eller är det uttryck för en senare käns­la, en väldig bön för en lidande mänsklighet?

Violinisten Slawick har hans beundran och är säkerligen, i likhet med Paganini ett betydelsefullt in­ci­ta­ment för utvecklingen av Chopins pianoteknik.

Matuszynski studerar medicin i Warszawa och flyttar som färdig läkare till Paris, där han en tid de­lar bos­tad med Chopin och dör tidigt, 31 år gammal, i lungtuberkulos.





Joseph Elsner, Warszawa

Wien, 27 Januari 1831

Beträffande er kvartett har Joseph Czerny högtidligen lovat mig att den lämnar trycket till S:t Jo­sephs dag; han sade vidare att han hade fullt upp med arbete för att trycka en mängd av Schuberts än­nu inte utgivna verk. Här är valser något fint, de kallas ”verk”! Strauss och Lachner, som står för dans­musiken, kallas or­kes­terledare! Detta faktum är sorgligt men ingen bryr sig om det, tvärtom skrat­tar man och från tryck­e­rier­na kommer bara valser.



Musikförläggarna rusade under Schuberts levnad inte precis till för att få trycka hans verk. Men nu, en­dast lite drygt ett år efter hans död, gör man det!

Wien lever i en valsvirvel, Chopin vantrivs mer och mer. Hans egna valser och mazurkor är inte skriv­na för dans och man dansar inte heller efter dem.





Familjen

Wien, juli 1831

Äntligen har jag fått mitt pass. Det är i dag lördag, på onsdag går färden till Salzburg och sedan till Mün­chen. För att komma in i Bayern fordras intyg, ”Gesundheitspass”, som visar att man inte har ko­lera. Alla är förskräckligt rädda för koleran här, man kan skratta sig fördärvad. Folk köper tryckta bö­ner för att be­svär­ja koleran, äter inte frukt; det är framförallt wienarna som flyr sin stad.



Av politiska skäl har han skaffat sig visum till London även om han tänkt sig Paris som slutstation. Ko­le­ran går förhärjande fram i Europa men han förefaller oberörd inför smittorisken, ber fadern sän­da pengar till München – och ger sig iväg.





September 1831

(På resan till Paris har Chopin strax efter 8 september 1831 i en anteckningsbok nedskrivit det föl­jan­de un­der uppehållet i Stuttgart.)

Förstäderna förstörda, i brand. – Jeannot; Guillaume har säkert dött på fästningsvallarna. Jag ser Mar­cel i fån­genskap! Sowinski, hedersmannen, i händerna på dessa slynglar! En rysk hund,Pas­ke­vitj, från Mo­hi­lew, erövrar den stad, där Europas främsta monarker regerat. Moskva behärskar värl­den! Gud, finns du? Du finnes och låter allt detta ske utan att hämnas... Har Du inte fått nog av mos­ko­viternas förbrytelser... El­ler... Kanske är Du själv en sådan där moskovit!!?. Min stackars far! Du är kanske hungrig? Min mor har kans­ke ingenting att köpa bröd för? Mina systrar offer för den mos­kovitiska soldateskens raseri?! Min far, skul­le detta vara Din ålderdoms tröst! Min stackars li­dan­de mor, skulle Du ha överlevt Din yngsta dotter ba­ra för att få se moskovitema trampa sönder hen­nes döda kropp! Tusen andra lik ligger över henne nu. Sta­den är sönderbränd. Om jag ändå hade fått möjlighet att slå ihjäl åtminstone en av dessa moskoviter...

Jag är här, kan ingenting göra, tomma händer, utgjuter min förtvivlan över pianot!



I Stuttgart har han 6 september fått meddelandet om att ryssarna stormat Warszawa. I en våldsamt för­tviv­lad protest skriver han nu den s.k. revolutionsetyden opus 10, nr 12. Den lär ha skrivits ned direkt, utan änd­ringar, i ett enda vilt svep, allt rann till i rasande inspiration.

Vid samma tillfälle, i samma anteckningsbok, fortsätter han:

På min säng har kanske flera lik länge legat utsträckta men det bekommer mig inte. Hur skulle ett lik kun­na vara bättre än jag? Ett lik vet inte längre något om sin far, mor, sina systrar, Titus; ett lik har ingen äls­ka­rinna, kan inte tala till sin omgivning... Ett lik, blekt som jag, lika kallt som min käns­la är kall för allt...

... från Stuttgarts alla torn slå klockorna för att ange någon timma i natten. Hur många i denna värld dog just nu? Barn har förlorat sina mödrar, mödrar sina barn... Vilken sorg, men också tröst ger inte des­sa döda! O, ni goda och onda döda... Ni ligger alla i samma grav, som syskon. Följaktligen är dö­d­en det för män­nis­kan mest eftersträvansvärda.

Vad händer med de mest onda? Det vore mot det godas mening om de skulle återfödas. Således mås­te jag be­klaga att jag kommit till världen. För vem nyttar mitt liv? För ingen. Jag har ju varken mun eller va­der?... Har ett lik vader?



Allt är förtvivlat, ibland förvirrat, i dessa maximalt känsloladdade rader. Stuttgarts tornklockor tal­ar om liv, död, alltings förgängelse.

Men, liket (le cadavre) på sängen, dess okänslighet, kontaktlöshet, tysthet, blekhet, känslokyla, vil­ket allt han identifierar sig med, vad är detta? Dessa hastigt nedskrivna rader kan föra tanken till Edgar Allan Poes ”Korpen”. Ordet ”le cadavre” uppreas inte rytmiskt som ”nevermore” i Poes dikt men återkommer och åstadkommer en tung ödslig overklig grundstämning. Så mycket kan i al­la fall sägas att genierna Poe och Chopin var ett sällsamt par i en sällsam tid. De föddes och dog så gott som parallellt, båda var lo­gi­ker, båda några av romantismens klaraste stjärnor, båda den kor­ta, utstansade formens mästare. De rå­ka­des aldrig.





K. Kumelski

Paris, 18 september 183l

I går åt jag middag hos madame Potocka. Håller på att komma ut i sällskapslivet men har bara en du­kat i fick­an! Här finner man på samma gång den största lyx, snuskighet, dygd, last, överallt an­slag om köns­sjuk­do­mar. Man försvinner i detta paradis, det passar mig, ingen intresserar sig för det liv man för.

Dessa barmhärtiga gatans damer – en del ser rätt välmående ut – så de antastar en, då man passerar dem. Jag måste beklaga att minnet av Thérèse avhåller mig från att smaka på den förbjudna frukten.

Jag bor på Boulevard Poissonnière No. 27 , 5 våningen. Har ett rum med möbler i mahogny och mot gatan en balkong med den vackraste utsikt i världen från Montmartre till Panthéon. Detta av­un­das man mig myck­et, men trapporna tycker man inte om.



Diligensresan från Stuttgart till slutmålet Paris har tagit ungefär en vecka. Thérèse Wodzinska har som en mor tagit hand om tonsättaren; hennes dotter, Marie, ansågs under en kortare period vara hans fästmö, en syn­nerligen platonisk och övergående förälskelse.





Titus, Poturzyn

Paris, 12 december 1831

I Stuttgart hörde jag att Warszawa intagits och beslöt att bege mig hit till Paris, denna andra värld. Har bli­vit bekant med Rossini, Cherubini, Kalkbrenner. Du må tro att jag var nyfiken på pianisterna Herz, Liszt, Hil­ler m.fl. Jag har spelat som Herz men skulle vilja spela som Kalkbrenner. Paganini är perfektionen själv, Kalkbrenner hans jämlike. Kalkbrenner sade att jag har Cramers spelsätt och Fi­elds touche och att om jag tog lektioner i tre år för honom, Kalkbrenner, så kunde han göra något stort av mig. Jag svarade att jag kände mina brister, att jag inte ville efterlikna honom och att tre år var för lång tid. Han sade då att jag skul­le kunna komma på avvägar men framhöll också att mina kom­positioner hade originalitet.

Hummels symfoni har imponerat mycket, han är en man i Beethovens stil men full av poesi, eld och själ.

Jag och Kalkbrenner spelar dennes Marsch med efterföljande polonäs på var sitt piano och till ack­om­pan­je­mang av fyra andra pianon, varav ett är ett litet, ensträngat som hörs genom allt­sam­mans som små giraff­bjäll­ror. Jag tycker det hela är fullständigt vansinnigt.

Meyerbeers opera Le Diable, 5 akter, är mästerverket i den nya skolan; djävlarna sjunga i väldiga kö­r­er, sjä­larna lämna gravarna i grupper på 50-60 stycken – inte bara två eller tre som i Kurpinskis op­era hemma i Polen. Meyerbeer har gjort sig odödlig! Men så har han också mest tillbringat tre år i Pa­r­is, innan han kun­de få sin opera framförd. Han lär ha betalt de medverkande 20 000 francs.

Jag måste berätta om mitt äventyr hos Pixis. I hans hem i Stuttgart blev jag bekant med en vacker 15-årig flick­a, som han nu tagit med sig till Paris och som han tänker gifta sig med. Så snart han kom­mit hit, bjöd han mig hem utan att tala om att hon var med honom. Hade jag vetat det, hade jag kan­ske uppsökt dem ti­di­gare.

Häromdagen gick jag alltså till Pixis och se där; på trappan möter hon mig och ser mycket glad ut, ber mig kom­ma in och säger att det är intet märkvärdigt i att vi är ensamma. Hon ber mig slå mig ned, han kommer snart, säger hon. Vi började faktiskt darra, båda två. I vetskap om att gubben är svart­sjuk ber jag om ursäkt och säger att jag kommer tillbaka en annan gång.

Emellertid, när vi försiktigt talar med varann, vem kommer om inte Pixis, som stirrar på oss genom si­na tjock­a glasögon. Hans blick undrar vem som talar med hans älskarinna, han påskyndar sina steg; den stack­ars gubben stannar framför mig och säger barskt: god dag! Och så till henne: vad gör ni här? Varpå han sköl­jer över henne en ändlös jeremiad tyska svordomar för att hon i hans frånvaro vå­gat ta emot en ung man.

Med ett småleende och utan att låtsas om någonting säger jag, liksom för att hålla med Pixis, att jag in­te tyck­er om att hon går så där lätt klädd i endast något sidenaktigt. Till slut lugnar sig gubben och blir vän­ligare. När han och jag gick nedför trappan kunde Jag inte dölja det nöje jag haft att kons­ta­te­ra att jag för förs­ta gången i mitt liv blivit utsatt för misstanken att... Jag såg honom gå in till port­vak­ten för att fråga hur län­ge jag hade varit där.

Efter det som passerat hade Pixis inte ord nog till att berömma mig hos musikförläggarna, fram­för­allt hos Schle­singer, som ber mig göra något av melodierna i Robert le Diable, som han köpt av Mey­erbeer för 2000 francs. Vad säger du om det här? En förförare, jag!



Chopin säljer sig inte till Kalkbrenner för vilken polacken torde ha varit musikaliskt högvilt, något bra att in­förliva med det egna stallet. Liszt är inte särskilt imponerande, inte heller Beethoven, om man kan rätta sig efter stämningen i brevet. Syrligheten inför Meyerbeer kommer fram; vem kan som denne miljonär ska­ka fram 20.000 francs – i dagens mynt, 1976, motsvarande c:a 250.0002 francs – för att få en opera upp­förd?

Giraffbjällror? Har Frédéric glömt något som kallas kameler?

Jean-Pierre Pixis är en tysk pianist och kompositör, som på sin ålders höst flyttat från Stuttgart till Pa­ris med en mycket ung älskarinna. Chopin beskriver sitt besök hos dessa två så att man kan un­d­ra om det inte är fråga om något av Molières lustspel.





Titus, Poturzyn

Paris, 25 december 1831

Min sinnesstämning är alltid ojämn, jag är orolig, på jakt efter vila, en paus, då ingen på en hel dag kan stö­ra mig. När jag skriver musik står jag inte ut med att höra ringklockan ringa.

Allvarligt talat mår jag ganska dåligt,är glad utåt, framförallt bland de mina (jag kallar mina lands­män så) men jag plågas av något i mitt inre, det är som en förkänsla, aningar, oro, ängslan, något som kan fram­kal­las av drömmar eller sömnlöshet – längtan tillbaka till mitt land – likgiltighet – livs­längtan och ibland öns­kan att få dö – en ljuvligt renad klarhet, känner mig borta från allt, men – till slut – jag har distinkta minnen som jag plågas av.

En bitterlig bitterhet, en ohygglig blandning av känslor förvirrar och upprör mig. Jag har aldrig var­it så to­kig som nu.



En av de mest avslöjande interiörer han lämnat från sin tonsättarkammare. Raderna kan givetvis ses som nor­mala svajningar i ett till ytterlighet sensibelt konstnärspsyke. På femte våningen, Boule­vard Pois­son­ni­è­re nr 27 kan anas att många manuskript just nu komma till. Vem skulle våga ringa på hans dörrklocka?



Dominique Dziewanowski, Szafarnia, Polen

Paris, 1832 , utan närmare datum

Som genom ett under befinner jag mig ofrivilligt bland ambassadörer, prinsar, ministrar. Konser­va­to­rie­ele­ver och elever till Moscheles, Herz, Kalkbrenner tar lektioner hos mig, mitt namn nämns vid si­dan av Fields. Jag skulle kunna tro att jag nått toppen av min karriär. I dag ska jag ha 5 elever. Du tror säkert att jag kommer att tjäna en förmögenhet. Men kabriolett och vita handskar kostar mer än jag tjänar in. Dock, det hör till god ton att ha sådant.



Adressaten är polsk godsägare, nära vän till familjen Chopin. Frédéric hade börjat kalla sig ”fattig sa­te” och hade faktiskt vissa planer på att flytta till Amerika, då han på en boulevard mötte en gam­mal bekant, prins Valentin Radziwill, broder till den polske prinsen, guvernören, cellisten och kom­po­sitören Antoine Rad­ziwill. Samma kväll öppnades, via denna kontakt, bankir James Roth­schilds hem för Chopin, som där spe­lade inför Parissocieteten. På några minuter var hans lycka gjord. Som första elev fick han madame Roth­schild. Småningom hade han 5-7 pianolektioner dag­ligen, er­höll per elev 20 francs och kunde alltså på en dag tjäna 100-140 francs, vilket i nuvarande (1976) pen­ningvärde motsvaras av 1200-1700 francs3.





Ferdinand Hiller

Paris, 20 juni 1833

Jag skriver dessa rader utan att veta vad min penna rör ihop, ty Liszt spelar i detta ögonblick mina ety­der och kommer mig att förlora fattningen. Jag skulle vilja stjäla från honom hans sätt att spela mi­na egna ety­der.



Vilken fullkomligt fantastisk scen! 1800-talets väldigaste pianovirtuos sitter hemma hos Chopin och spe­lar den­nes etyder! Ännu hörs raspandet av skrivpennan. Violoncellisten Auguste Franchomme, nä­ra vän till Cho­pin, var närvarande vid tillfället, varvid de tre satte ihop ett gemensamt brev till den tyske pianisten och kompostören Ferdinand Hiller, som tillsammans med Franchomme hade ar­rang­erat Chopins första kon­sert i Paris, 26 februari 1832. Han skulle göra endast 19 offentliga fram­trädanden i Paris och av dessa spe­lade han solo endast fyra gånger, trots att man tiggde och bad att han skulle konsertera oftare. Varför han så sällan framträdde, framgår av en tidigare brev­kom­mentar, som kan kompletteras av det faktum att han inte hade den muskulära kraft som var ut­mär­kande för pianoatleter såsom Thalberg och Liszt. Många sa­de att Chopins spel med dess sor­di­ne­rade men raffinerat briljanta elegans gjorde honom till mästaren ö­ver alla andra pianister. Han slapp tröttande konserter och konsertresor genom att ge lektioner och sälja si­na kompositioner.

Men i en vänkrets kunde han, i någon salong gärna när kvällen blivit sen, förtrolla med sitt spel... Vid ett så­dant tillälle kunde man omkring honom se Balzac, Gautier, Dumas d.ä., Delacroix, Geor­ge Sand, Marie d'A­goult med sin älskare Liszt, Paër, Cherubini, Bellini, någon gång t.o.m. själve Pa­ganini.

Mellan 18 och 24 års ålder skriver den unge polacken sitt testamente, de 24 pianoetyderna, dessa un­der av skönhet, lyrik och bländande teknik. De första tolv, opus 10, publicerades 1833, snart följ­da av yt­ter­li­gare tolv, opus 25. Även om tonsättaren inte hade skrivit mer än dessa etyder, skulle han ha varit berömd, ty sådana mästerstycken är det fråga om. Han vänder helt upp och ned på gäng­se pianoteknik med dessa bomb­nedslag; en häpen musikalisk värld rusar till och blir – det ska sä­gas till dess heder – begeistrad trots alla harmoniska djärvheter och aldrig hörda virtuosa fyr­ver­k­erier.

Givetvis fanns det belackare. Rellstab, musikkritiker och poet (Schubert har tonsatt några av hans dik­ter) skri­ver att ”man gör bäst i att inte spela etyderna, såvida inte en kirurg fanns till hands”.

Chopin hade mycket roligt åt Rellstabs kritik. Pianisten Ignaz Moscheles säger med en suck att hans käns­la och fingrar ”sätter sig på tvären” inför vissa svårsmälta och konststridiga modula­tion­er.

Men Liszt var full av entusiasm och började skyndsamt skriva sina etyder...

Gipsavgjutning av Chopins vänstra hand efter döden

Familjen, Warszawa

Paris, 1836 (utan närmare datum)

Jag har blivit bekant med en stor berömdhet: madame Dudevant, känd under namnet George Sand men hen­nes utseende är inte tilldragande, jag tyckte inte alls om det. Det finns rentav något från­stöt­an­de hos hen­ne.



Ferdinand Hiller påminner Liszt i ett brev till denne; ”En afton samlade du hemma hos dig den fran­ska för­fattareliten. Förvisso, George Sand fanns också med. Chopin och jag gjorde sällskap dä­ri­från på natten och under vandringen på boulevarderna sade han: Vilket motbjudande frun­tim­mer, den där Sand! Är det verk­ligen en kvinna. Jag är beredd att tvivla. ”





Joseph Brzowski, Paris

Paris, 13 mars 1836

I dag kommer några personer hem till mig, bl.a madame Sand; dessutom ska Liszt spela och Nourrit sjun­ga. Det skulle vara roligt om även ni ville göra mig glädjen att komma.



Adressaten är en polsk kompositör. Nourrit är den förnämste tenoren i Paris; det kan anmärkas att han var kom­positör till två av de mest berömda baletterna, skrivna för Stora Operan. Chopin bör­jar närma sig Sand, trots allt.



Chopin

Thérèse Wodzinska, Polen

Paris, 18 Juni 1837

Är sommaren vacker i Sluzewo? Är det mycket skugga? Kan man sätta sig under träden och måla? Har Du hit­tat något lämpligt ställe för de små ostarna? Behöver Du inte mademoiselle Josephine el­ler ma­de­moi­sel­le Malet till hjälp med sådant? Jag skulle kunna ställa tusen frågor till Dig, är ny­fi­ken på allt ni har för er, ba­ra ni inte talar om kalas.



Nej, kalas har han nog av i Paris. Men han längtar hem till de små ostarna, hur de nu såg ut. Rad­er­na dall­ra av längtan till Polens sommar.





Antoine Wodzinski, Polen

Paris, maj-juni 1837

Har i vinter varit influensasjuk igen, man har velat sända mig till Ems men har inte brytt mig om det, har in­te kunnat lämna Paris. Jag komponerar, ett manuskript är snart färdigt. Jag kanske beger mig till George Sand några dagar.



Antoine Wodzinski är en något besvärlig och lite vidlyftig son till Thérèse Wodzinski. George Sand ber Cho­pin komma till Nohant. Men han skulle låta henne vänta någon tid...

Detta är första gången i breven man kan ana tecken på hans begynnande lungtuberkulos. Han skri­v­er att han ”i vinter” varit influensasjuk ”igen”. Sådana perioder av ”grippes”, ”förkylning”, ”in­flu­en­sa” var vid denna tidsepok i flertalet fall de första förebuden till den förtärande lungsjuk­dom, vars art man var o­kun­nig om.





Jules Fontana, Paris

London, juli 1837

Det är lätt att roa sig här men man bör inte stanna alltför länge. Här finns fantastiska saker. Stor­arta­de pis­so­arer där man inte får plats att göra något. Och engelsmännen! och hästarna! Och palat­sen! Och gala­vag­nar­na! Och rike domen! och ståten! Och torgen! Och träden! Allt, från tvålen till rak­kni­varna, är av samma mo­dell, allt är tvättat och återigen tvättat och ändå smutsigt som baken på en adels­man!!!



Chopin har tillammans med Camille Pleyel, bekant för sin pianotillverkning och sin äventyrliga hust­ru, rest till London, där de båda – enligt Chopins vän Stanislas Kozmian – tog in på de finaste ho­tellen och be­gagnade varje tillfälle till att göra av med så mycket pengar som möjligt.

Tonsättarens pass för resan finns kvar. Det utfärdades i Paris 7 juli 1837, gällde får ett år och an­gav hans yr­ke till pianolärare. Han hade felaktigt angivit sin ålder till 26 i stället för 27 år, längden var 170 cm, hå­ret blont, ögonen gråblå, hakan rund. Han vägde 48 kg. Man kan nästan se hur spens­lig han var.

Möjligen är det under de två herrarnas bortovaro som Liszt begagnar Chopins Parisvåning för en her­de­stund med madame Pleyel, varvid efterlämnades vissa föremål, som djupt stötte Chopin...

Jules Fontana, pianist, var Chopins studiekamrat vid musik­konservatoriet i Warszawa, rättade och ko­pie­ra­de under en lång period hans notmanuskript, hade Chopins stora förtroende och utgav den­nes posthuma verk





Wojciech Grzymala, Paris

Paris, 1838 (utan närmare datum)

Käre vän, du måste absolut komma till mig i dag, du får komma så sent du vill även om det skulle bli långt in i natten. Du vet att jag alltid litat på ditt omdöme. Jag skulle vilja få ditt rd i en viss an­ge­lägenhet.



Grzymala är en emigrerad polsk greve, nära vän till Sand och Chopin.
Chopin har nu fått George Sands biljett.”On vous adore”.

Ferdinand Hiller har, som förut sagts, hört tonsättaren omtala sitt första intryck av henne. Det var syn­ner­li­gen negativt, hon förefaller honom oaptitlig.

Hon var dotter till adlige officeren Maurice Dupin, som var dotterson till franske marskalken greve Moritz av Sachsen, son till August den starke av Sachsen och Aurora Königsmarck. Sands mor var av mycket en­kel härkomst, framställes som simpel och tarvlig.

Aurore Dudevants, alias Gerorge Sand, äktenskap med monsieur Dudevant blev stormigt och allt­mer komp­licerat. Hon var minst sagt någon exemplarisk hustru, han ”på intet sätt aristokratisk”, sök­te tröst i flas­kan. Hon lämnade honom 1831, det blev skandalösa processer, parterna tillvitade va­randra upp­rörande saker, den lagliga skilsmässan blev klar först 1836. Hon slog sig ned på arve­god­set Nohant till­sam­mans med barnen Maurice, f. 1823 och Solange, f.1828.

Mme Audl skriver om Sand i ”Frédèrick Chopin, sa vie et ses oeuvres”: ”Hon var en genial kvinna med stark sinnlig lusta och omätliga begär, vilka hon vant sig att till varje pris tillfredsställa. Hon sak­nade inre jämvikt och hjärtats renhet lika väl som takt, återhållsamhet och värdigt uppträ­dan­de”.

Åren kring 1834 var den mycket vackra komediennen Marie Dorval Parispublikens gunstling. Hon och Sand kallades de ”oskiljaktiga”. Arsène Houssaye skriver i sina ”Confessions” att Marie Dor­val efter fö­re­ställningens slut kunde finna den egendomliga kvinnan, cigarrettrökande, sitta och vän­ta på sitt byte.

Liszt både beundrade Sand och fann henne obehaglig. Han omtalar att hon brukade fånga fjärilar på limpapper, spetsa dem på nålar för att njuta av deras dödskval. Hon syntes honom ”okvinnlig, kall­sinnig, egoistisk, har blott värme i fantasien men hjärtat är kallt”.

Några av hennes förnämsta fångster var Alfred de Musset och Frédèric Chopin, båda kvinnligt ve­ka, hy­per­sensibla, ömtåliga; båda 5 år yngre än den manhaftiga författarinnan; båda avskydde hen­ne till en bör­jan men infångades ganska snabbt. Musset lyckades göra sig fri efter ett år, Chopin satt på lim­papperet i 10 år.

Hon blev sitt lands mest bekanta romanförfattarinna, skrev enligt Musset som en högmjölkande ko (”une vache à écrire”), åstadkom sammanlagt 110 tättskrivna volymer, rökte cigarr, cigarett och pi­pa, gick pe­ri­od­vis i manskläder. Levde, efter att äktenskapet blivit alltmera uppluckrat, ett ”vie de ga­min” i Paris.

Hur såg hon ut? Vid 32-årsåldern, alltså vid den tid då Chopin träffade henne, skriver den yrkes­va­ne ob­ser­vatören av utseenden, målaren August Charpentier, som just anlänt till Nohant för att må­la hen­nes port­rätt.”Fortfarande är jag helt fylld av beundran och hänförelse över denna beröm­da Mme Sand. Hon har det mest beundransvärda huvud en målare kan se, jag har ännu inte kommit över mitt första intryck. Börjar må­la hennes porträtt först i morgon, ville ha en dag för att enbart stu­de­ra henne; hon är värd att man verk­ligen gör en bra sak, så vacker och så framstående som hon är”.

Hon var tämligen liten till växten, hade små händer och små fötter, var vid 32-årsåldern fyllig med gans­ka mar­kerad dubbelhaka, dragen var regelbundna, ögonen något matta, rösten mild. Hyn hade en skiftning i brons. Det mörkt kastanjebruna, lockiga håret var benat i mitten och föll ned på ax­lar­na.

I salongerna var hon briljant underhållande, kvick, slagfärdig. Hon kunde vara tyst lyssnande ock­så, lyss­na­de helt enkelt in Chopin... Hennes prosa är högintelligent och fulltonig när den inte är ö­ver­lastad och allt­för utbroderad. Den har inte den kortare, ibland effektivare och vassare and­hämt­ning som utmärker Liszts älskarinna, den ofta infama författarinnan, grevinnan d'Agoult, alias Da­ni­el Stern.

Chopins unga förälskelser gled förbi honom, de drunknade i hans fantasiström. Just innan han träf­fa­de Sand svärmade han för Marie Wodzinska, en dockliknande företeelse, som i likhet med då­tid­ens flickor av s.k. bättre familj spelade piano, målade och skrev poesi Hon skrev aldrig några eg­na brev till fästmannen in spe utan nöjde sig med några postscripta i moderns brev till tonsät­tar­en.

Hennes sista postscriptum lyder:”Vi kan knappast trösta oss efter din avresa... Sedan fick mamma en tand ut­dragen... ”

George Sands ögon slukade eleganten och musiksnillet Chopin. När hon fick höra talas om hans ”fäst­mö” Ma­rie Wodzinska, sattes en utomordentligt massiv litterär mekanism i gång vilket resul­te­ra­de i ett 5000 ord långt brev till Sands och Chopins gemensamme förtrogne, greve Grzymala, som ut­sattes för en in­ten­siv, fullkomligt inkvisitorisk utfrågning: Hur trodde han att Chopin hade det med sina känslor, skulle hon hål­la fast vid sin böjelse för honom eller låta honom vara ifred; skulle hon göra så eller så? Hon frå­gade om Marie Wodzinska: ”Vem är då denna usla kvinna som givit ho­nom ett sådant intryck av den kroppsliga kär­leken? Har han haft en älskarinna som varit honom ovär­dig? Stackars ängel”.

Varför hamnade Chopin hos Sand? Låt oss till en början höra vad hon själv säger: ”De starka män­nen vill jag inte längre veta av. Jag vill se konstnärer, skulle kunna vara en man bland dem”. Hon kom­mer att tän­ka på den unge polske musikern, denne, säger hon: ”Stackars, sorgsne ängel. Jag be­höver lida för någon, har behov att hålla vid liv denna min moderliga instinkt, som är van att va­ka över en lidande och uttröttad va­relse”. Hennes monolog är suverän. Mitt i sin betagenhet för ho­nom söker hon någon form av förlåtelse för sitt eget forcerade, inte så litet kantstötta liv. Hon vill ge ut sig för honom, stötta honom, stötta sig själv.

Från sin egen mor har Chopin vandrat via Thérèse Wodzinska till en trede och sista modersgestalt, Geor­ge Sand. Hur resonerar han själv? Kanske så här, möjligen en aning beräknande: Jag känner, jag vet att en svår kroppslig sjukdom fått grepp om mig även om jag utåt inte erkänner det. Här mö­t­er jag en intel­li­gent kvinna som lyssnar på mig, tycks förstå mig. Hon tycker om mig, jag mär­ker det. Hur ska det gå för mig då jag inte längre kan komponera och ge pianolektioner? Hon har pen­gar. Jag, krake, lever för dagen. Hon har ett vackert gods, en lantgård som hos Titus hemma i Po­len, träd, grönska. Jag bryr mig inte om hur hon ser ut. Kanske hon ändå är vacker, vad vet jag. Dub­belhaka, ja, men är hon inte Frankrikes mest be­römda författarinna? Jag har en känsla av att just nu känna trygghet.



Aurore Dudevants, gift Dupin, alias George Sand

Till en okänd adressat

Paris, 1838?

Vill Du komma och äta middag hos mig i morgon, torsdag, en kvart i 6, med Witwicki och Grzy­ma­la. Om Du inte har något för Dig efteråt ge vi oss i väg till madame Marliani, som jag ska presen­tera Dig för och där Du kommer att träffa några intressanta personer.



Witwicki, polsk diktare, är barndomsvän till Chopin. Grevinnan Marliani är en något till åren kom­men skönhet, som till släktens förskräckelse rusat i väg i ett förhållande med en fåfäng narr­aktig ung och vacker italienare, åt vilken hon ordnade en konsultjänst och visst inflytande. Hon är vänin­na till d'Agoult och Sand och rådfrågas av dessa i brydsamma situationer. d'Agoult och Liszt far som­maren 1837 till Italien, där parets tredje barn, Daniel, föds. De föregående barnen är Blandine och Cosima, vilken sistnämnda först gifte sig med Liszts främste pianoelev, Hans von Bülow, men se­dan övergav denne och gifte sig med Rickard Wagner. Från Italien skriver d'Agoult till Sand 1839: ”Jag orkar inte prata om token Liszts alla möjliga påhitt och så är han deprimerad över att va­ra far till tre småbarn. Du på Nohant har det mycket bättre än jag. Hälsa Frédèric Chopin.”

Sand förstår att d'Agonllt vill komma ifrån Liszt, varför oraklet, grevinnan Marliani rådfrågas och via Sand avråder d'Agoult från ett sådant steg som skulle kunna medföra brytning mellan Liszt och Cho­pin, vilket i sin tur skulle kunna skada den senares psyke, ”så nervös, så grannlaga, så fin – och dessutom sjuklig – som han är”.

Intrigspelet är sannerligen invecklat. d'Agoult är förtjust i Chopin och blir svartsjuk när hon ser den­ne och Sand närma sig varandra, varför hon med satani fösöker nedsätta Chopin inför Sand och skriv­er till denna: ”Han hostar med en oändlig gratie; han är oemotståndlig, hos honom finns ba­ra en ständig hosta”. Liszt drages in i d'Agoults ränkspel och skriver till henne, som tillfälligt vis­tas hos Sand på Nohant: ”Tror du att Sand skulle kunna inkvartera Zopin (sic!). Den ogenerade ty­pen har lust att åka till Nohant... Han pratar ständigt om det”.

Man kan tänka sig en teaterscen. Längst fram vid rampen står Chopin i förklarat ljus. Bakom ho­nom de på varandra svartsjuka damerna d'Agoult och Sand. I fonden Mefistofeles själv i form av Liszt, vridande sina händer i svartsjuka och helt ur gängorna över att inte kunna vara Chopins jäm­li­ke som kompositör. Carlotta Marliani springer av och an på scengolvet, Meyerbeer dirigerar tea­ter­mus­ik­en för vilken han, van vid stora pengar, betingat sig ett högt arvode. Bland publiken kan man se den fattige Berlioz...





Maurice Schlesinger, Paris

Paris, 10 augusti 1838

Av monsieur Maurice Schlesinger erhållit en summa av fyrahundra francs som avbetalning på de ett-tusenfem-hundra francs för vilka jag till honom sålt ensamrätten i Frankrike till fyra mazurkor och ensamrätten i Frankrike och Tyskland till tre valser för piano.





Fontana, Paris

Palma, 15 november 1838

Jag är i Palma bland palmer, cedrar, kaktus, olivträd, apelsinträd. Himlen går i turkos, havet är azur­blått, bergen som smaragder, luften paradisisk. Sol hela dagarna, allt är klätt i sommardräkt, det är varmt. Nattetid hörs gitarrer och sång timmarna igenom. Väldiga altaner, vindruvorna hänga över ens huvud, arkitekturen är morisk, allt andas Afrika. Med ett ord, jag mår utmärkt. Vill du stöta på Ple­yel, pianot har inte kommit ännu. Vilken väg har man sänt det? Snart får du preludierna, säg Ple­yel att du inom kort lämnar honom manuskripten till dem. Tala inte för mycket om mig för mina be­kan­ta.



George Sand hade i oktober 1818 rest från Nohant med sina barn, Solange nu 10 år, Maurice l5 år. Des­tinationen var Mallorca, som ansågs lämpligt för de reumatiska besvär som Maurice hade. Cho­pin hade föreslagit sig själv som reskamrat till medelhavsön; klimatet där kunde kanske ge ho­n­om nya krafter och mindre hosta. Först i Perpignan sammanstrålade han med Sands – man ville väck­a så litet uppseende som möjligt i Paris. I Port-Vendres gick de ombord på ångbåten ”Phéni­ci­en”, som förde dem till Barcelona, där de efter några dagars uppehåll 7 november kl. 5 på e.m. gick ombord på det, som det skulle visa sig, hemska ångfartyget ”El Mallorquin” med vilket de an­län­de till Palmas hamn 8 november kl. ½ l2 på fm. De skulle komma att lämna Mallorca om tre må­na­der och sju dagar.

De första sex dagarna bodde de på ett hotell i Palma, därefter strax utanför Palma i en sommar­vil­la, kallad ”Son vent” (Maison du Vent), uthyrd av en viss spanjor, senor Gomez. snål och fåfäng. Den­na bostad var inte alls lämplig för den regntid, som snart kom, uppvärmningsmöjligheter sak­na­des, väggarna var tunna, Chopin blev förkyld, började hosta alltmera. George Sand tillkallade tre läkare efter varandra. En av dessa föreföll Chopin så till den grad smutsig att han av sjuklingen in­te fick tillåtelse att känna på dennes hals. Honoraret persjukbesök uppgick till den nätta summan av 45 francs, i dagens myntvärde (l976) c:a 550 francs! Samtliga läkare förklarade att Chopin hade en lungftis, vilken diagnos enligt spansk uppfattning var närmast jämförbar med pest. Gomez jaga­de bokstavligen i väg sina hyresgäster, som först måste lösa in alla möbler och sedan bränna upp dem. Sängutrustningarna var det första som gick upp i rök. De måste på egen bekostnad vitkalka he­la huset. Som ytterligare pålägg fordrade värden att de skulle betala för några sönderslagna pors­lins­saker, som enligt hans påstående skulle vara ostindindiska. Franske konsuln omhändertog en tid paret, som nu bestämde sig för att ta sin tillflykt till klostret Valldemosa. Från 15 december 1818 fick de en fristad där.





Fontana, Paris

Palma, 3 december 1838

Varit sjuk som en hund de sista två veckorna. Tala inte om det för någon, Herre Gud vilka historier det skulle bli.



Det får inte synas att man är sjuk... Så här medtagen har han inte varit tidigare, inte ens under de sis­ta två – tre årens vintrar i Paris. Hans lungtuberkulos är i progress.





Grzymala, Paris

Palma, 8 december 1838

Jag hostar, humöret är knarrigt. Landet är djävulskt i fråga om postgången, befolkningen, kom­for­ten. Jor­den är svart som mitt hjärta.

P.S. av Sand: Han plågas av att Pleyel-pianot inte kommit. Vi har hyrt ett inhemskt piano, som sna­ra­re ir­ri­te­rar än hjälper honom.

 

På lite drygt två veckor har han totalt ändrat uppfattning om Mallorca, som nu framstår som ett ve­ri­ta­belt helvete.

 

 

Fontana, Paris

Palma, 14 december 1838

Mina notmanuskript sover men inte jag. Bara hostar, inlindad i omslag, väntar på våren – eller … nå­got annat … I morgon tar jag in på klostret Valldemosa men har inte för stora förväntningar. Där ska jag komponera i en cell, som tillhört en gammal munk, som kanske hade mera eld i sin själ än jag, men som kvävde den, släckte ut den, enär elden inte tjänade något till.

Uppsök Leon, men tala inte om att jag är sjuk, han skulle kunna bli rädd att inte få tillbaka de 1000 francs jag lånat.

Tala också med Pleyel.



Sands och Chopin hade planerat att stanna något halvår på Mallorca och skrapade därför ihop så myck­et pengar de kunde. Av Camille Pleyel hade han för de om någon månad färdiga 24 preludier­na i förskott fått 500 francs. Léon är bankiren A. Léon, ofta Chopins mellanhand vid uppgörelser med mu­sik­förläggarna. Av denne hade han lånat 1000 och av en ockrare 1500 francs. Av sin för­läg­ga­re skulle Sand inom kort låna 2500 francs. Paret lånade sammanlagt 5000 francs, i dagens (1976) myntvärde c:a 60000 francs, som var spårlöst borta efter tre månaders Mallorcavistelse. Men, George och Frédéric uppskörtades grundligt av spanjorerna, som inte kunde tåla Sand, denna egen­domliga främmande kvin­na. Hon gick ju aldrig i kyrkan och så vandrade hon omkring utom­hus och rökte cigarr. Den bleke, sma­le, hostande mannen, som så sällan visade sig, vem var han? Ön undrade, ryktena surrade, hade inte se­nor Goomez tvingat dem att bränna upp sängkläder och möb­ler?

Vid denna tid var, som tidigare fram­hållits, åsikterna mycket delade om lungftisens smittofarlighet. Mal­lorcabefolkningen hade en instinktivt riktig åsikt om sakförhållandet även om det var att gå väl långt, när man jämförde lungftis med pest. Sand hade faktiskt studerat anatomi och farmakologi och kvacksalvade ibland hemma på Nohont som bydoktor för ortens folk. Hon tillhörde den stora mas­sa av medicinsk mer eller mindre erfarna, som inte ansåg att lungftisen var smittsam. Hade hon va­rit av mot­satt uppfattning .skulle hon inte ha utsatt sina barn och sig själv för risken att vara i Cho­pins omedel­bara närhet. Sannolikt var hon och barnen sedan länge tuberkulinpositiva och hade där­med ett relativt immunskydd mot tuberkulosen. Men situationen var hemsk, ingen visste vad lung­ftisen innerst inne var.

 

George Sand är i gott sällskap med många, bland andra den svenske läkaren Per Erik Gellerstedt, som i sin Uppsalaavhandling 1844 ”Bidrag till den tuberkulösa lungsotens Nosographi och Patho­lo­gi” mycket bestämt uttalar sig mot uppfattningen om lungsotens smittsamhet. Han säger ”Att lung­soten var smittsam var i äldre tider flera utmärkta mäns åsikt och är än i dag i mera sydliga län­der (sic) den allmänna folktron”.

 

Chopin klostercell, Valldemosa

Fontana, Paris

Palma, 28 december 1838

I stället för Palma skulle jag ha skrivit Valldemosa, som ligger några mil därifrån. Du kan se mig i en cell i det väldiga klostret, mitt hår är i oordning, inga vita handskar, blek som vanligt. Cellen lik­nar en ofantlig likkista, är ett enormt, dammigt, smutsigt valv med ett litet fönster och utanför detta apel­sin­träd, palmer och cypresser. Mitt emot fönstret min säng med botten av remmar. Bredvid säng­en en gam­maldags, väggfast, fyrkantig bänk, knappt tillräcklig för skrivarbete. på den står en bly­ljusstake med ett vaxljus, vilket sistnämnda är en stor lyx här. Och så Bach, mina kråkfötter på not­manuskripten och, vidare, klostrets luntor ... Tystnad ... Man skulle kunna skrika . ... Bara tyst­nad. Kort sagt, jag skriver från ett egendomligt ställe.

Vad Léo säger om mig betyder ingenting. Schlesinger är en ännu större lismare, som satt mina val­ser i ett album för att sedan sälja dem till Probst. Vad Léo måtte vara ilsken. Om en månad kan du be­tala honom och min hyresvärd. I värsta fall kan du använda de pengar som kommer från Wessel.

Pre­lu­dierna är inte färdiga ännu, har inte kunnat sända dem, mår bättre, ska skynda mig.

Mån­en har aldrig varit så vacker som i kväll. Pleyelpianot finns i hamnen sedan 8 dagar. Det hela är ned­rigt, tullen vill väl bli betald med massor av guld. Naturen är välgörande men folket en samling tju­var. Eftersom invånarna aldrig träffar främlingar, vet de inte hur mycket de ska pressa ut i betal­ning för de varor de säljer. Apelsiner kostar knappast något men priset för en byxknapp är fantas­tiskt högt. Dock, allt detta är lappri mot denna himmel och den poesi, som allt här utandas; denna den vack­raste platsen på jorden med färger ännu inte nedsmutsade av människornas blickar. Uppe i skyn segla varje dag örnarna, rädda för ingen!

 

Bankiren Léo väntar på sina 1000 francs och pianogrossisten Pleyel på preludierna, som förskot­te­rats med 500 franc. Vessel är tonsättarens engelske musikförläggare, Probst hans tyske.

I sin primitiva klostercell skriver Chopin några av sina mästerverk: flera av preludierna och den ge­nia­la f-dur-balladen, bland andra. Månen lyser, naturen är underbar. Är han inte själv en av ör­nar­na högt däruppe, ogrip­bar?

 

 

Fontana, Paris

Valldemosa, 12 januari 1839

Sänder dig preludierna, jag tror inte jag gjort några skrivfel. Vill du och Wolf göra kopior. Ge en ko­pia till Probst och manuskriptet till Pleyel. Om några veckor får du en ballad, polonäser och ett scherzo. Lever i min cell, ibland ordnar jag i min inbillning till några arabiska danser, har afrikansk sol och Medelhavet.



Pleyel-pianot har väl äntligen kommit. Fontana är van att rätta till eventuella skrivfel i not­manusk­rip­ten. I cellen, som Chopin liknat vid en likkista, dansar arabvärlden in, humöret är gott, han kom­po­ne­rar med feberaktiv iver, vaxljuset brinner då han på kvällen skriver rent dagens skörd.



Chopins Mallorcapiano

Pleyel, Paris

Valldemosa, 22 januari 1839

Käre vän, jag har avslutat preludierna tack vare Ditt piano, som kom fram i bästa möjliga skick trots det dåliga vädret och tullen i Palma. Fontana lämnar Dig manuskripten till preludierna. för dem vill jag ha 1500 francs för Frankrike och England. Som Du vet har Probst för 1000 francs ensamrätten för Tysk­land via Haertel. Jag har fria händer med Wessel i England, han kan betala mera. Men jag har flera ma­nu­skript, om Du vill ha dem: en ballad – 1000 francs – för Frankrike och England, två po­lonäser – 1500 francs – för alla länder, ett scherzo – 1500 francs – för hela Europa.

Förlåt mina stavfel. Jag märker att jag inte tackat Dig för pianot – och att jag bara talar med Dig om pen­gar. Jag är alldeles avgjort ingen affärsman.



Ja, man måste vara mjuk i ryggen inför de penningstarka. Så det är nog säkrast och bäst att tacka Pley­el ett par gånger för pianot, som faktiskt kom fram i ganska dåligt skick. Men i klostercellen tän­ker Chop­in: Förstår ni, patrask, vad jag sänder er!

Hans brevkontakter är oftast av polsk nationalitet och han skriver på sitt hemlands språk; han är all­tid o­säker med franskt skriftspråk, som dock måste användas i korrespondensen med Pleyel.



 

Fontana Paris

Marseille, 2 mars 1839

Tack för att du hjälper mig så mycket, kraftlös som jag är. Krama Jeannot; tala om för honom att jag in­te tillåtit att man åderlåter mig eller – hellre – att man inte velat åderlåta mig, att man bara satt på mig några dragplåster, att jag hostar lite grand men endast på morgnarna och att man inte alls håller mig för tuberkulös, ännu. Jag dricker varken kaffe eller vin – endast mjölk; jag kläder mig varmt och liknar en demoiselle. Sänd pengar så fort som möjligt.



Jeannot är Jean Matuszynski, barndomsvännen, numera läkare i Paris, död 1842 i lungtuberkulos. Cho­pin vill att Jeannot ska veta hur det är ställt; han har motsatt sig och undgått åderlåtning, ”kraft­lös som jag är”. Men han kunde inte helt besegra de omtänksamma doktorerna, som åtmin­s­to­ne fick app­licera sina fördömda dragplåster som måste ha sänkt hans krafter ytterligare. Vilket är det utom­or­dent­liga medicinska ljushuvud som förbjuder sjuklingen lite stärkande kaffe och vin! Sanc­ta simpli­cit­as. Mitt i alltsammans penningbekymmer..

Under sista månaden av vistelsen på Mallorca blev Chopin allt sämre, hostade blod upprepade gån­g­er. Tillståndet var livsfarligt. Omedelbart före avresan från klostret Valldemosa fick han en stor lung­blöd­ning. Febrig och med mörka ringar under ögonen såg han med vemod på de under­verk, som de blom­mande mandelträden visade upp vid avresan från Valldemosa den 11 februari 1839. Sällskapet gick om­bord på ”El Mallorquin” 13.2 kl. 3 på e.m. för att anlända till Barcelona 14.2. ”El Mallorquin” an­vänd­es huvudsakligen för transport av svin från Palma till Barcelona. Lig­gande på en urusel säng om­bord hörde den polske tondiktaren svinens skrik, då man slog djuren för att de inte skulle bli sjö­sjuka. Därtill kom odören ombord. Vid framkomsten till Barcelona får han en ny lungblödning. En fransk ångbåt tar dem från Barcelona till Marseille, där en fransk lä­ka­re undersökte sjuklingen, vars tillstånd befanns betänkligt men inte hopplöst.



Fontana, Paris

Marseille, 17 mars 1839

Tack för vad du gjort. Pleyel är en idiot och Probst en rackare. Herre Gud, måste man ha att göra med den där Pleyel, som sade att Schlesinger betalade dåligt för mina kompositioner. Nu tycker Ple­yel att 500 francs är för dyrt för rätten till ett manuskript i alla länder. Och den skojaren Probst, som ger mig 300 francs för en mazurka! För mina sista mazurkor har jag fått så gott som ingenting: Probst 300, Schlesinger 400, Wessel 100 francs. Det vore bättre att ge dem kompositionerna för in­gen­ting än att stå och buga för dessa imbecilla dumbommar till förläggare. Det är bättre att ha att gö­ra med en av dem än med tre, så gå då till Schlesinger. Om du händelsevis skulle bli skomakare så var snäll och gör inga skor åt vare sig Pleyel eller Probst. Låt dem gå barfota.

 

Chopin är så höggradigt ilsken att man kan tro att han håller på att bli bättre.

 

 

Grzymala, Paris

Marseille, 17 mars 1839

Jag känner mig mycket bättre. Min kamrat har skrivit utomordentliga artiklar om Goethe, Byron och Mickiewicz. Man blir glad när man läser dem. Jag kan se hur upplivad du blir av vad hon skri­vit. Allt är så sant, hennes synpunkter och åsikter så storartade. Hon och jag tar dig ofta med oss på vå­ra pro­me­nader, du kan inte tro hur trevligt vi har det i ditt sällskap. Marseille är en ful gammal stad, som tråk­ar ut oss. Om en månad är vi säkerligen på väg till Nohant via Avignon.

 

Ibland skriver han på samma dag ett brev till vardera av sina förtrogna, Fontana och Grzymala. Utan George Sands omtänksamhet och omvårdnad skulle han kanske inte överlevt vistelsen på Mal­lor­ca. Han beundrar henne. Är det ett gift par som är ute och går i Marseille?



 

Grzymala, Paris

Marseille, 25 april 1839?

Marliani skriver att du fortfarande är sjuk och att åderlåtning inte alls gjort dig bättre. Min ängel, Ge­or­ge Sand, är färdig med sin nya roman, Gabriel. Hon skriver i sängen i dag. Om jag vore hos dig skulle jag sköta om dig. Jag vet nu vad det betyder att någon pysslar om en.



Det är varma ord om George Sand, den nära kamraten, den erfarna sjuksköterskan. Sedan gammalt vet man att lungtuberkulösa ofta visar stegrad sexualdrift. Har hon, kanske för mycket, offrat sig för den sköre sjuklingen, som har en uppenbar tendens till hämoptyser?



 

Fontana, Paris

Marseille, 25 april 1839

Jag spelade vid begravningsmässan för Nourrit. Hans familj hade bett mig göra den jag valde Hän­dels Uppståndelsen.

Spelade Wieck min etyd bra? Hur kunde hon ge sig till att spela just den, som är intressant för en­dast den åhörare, som känner till att den är skriven bara för de svarta tangenterna! Hon skulle ha valt något bättre.



Hans gode vän, tenoren Nourrit, hade begått självmord genom att hoppa ut från ett fönster i Neapel i känslan av att ha misslyckats med en konsert. Sand var närvarande vid mässan och omtalar att hans spel trots den mycket dåliga orgeln var verkningsfullt. Förutom Haydn spelade han Nourrits favorit­sång, ”Stjärnorna” av Schubert; dessutom improviserade han.

Clara Wieck, som följande år gifte sig med Robert Schumann, har tydligen spelat gess-dur-etyden, nr 5, op. 10, där melodistämman i höger hand begagnar sig endast av de svarta tangenterna; styck­et har bland pianister fått namnet ”svarta fan” som en liten hänvisning till svårig­hets­graden. Ety­den är verkligen ett flott exempel på tonsättarens uppfinningsrikedom och hans för­må­ga att hålla spän­ningen vid liv i en komposition.

 

 

Grzymala, Paris

Nohant, 2 juni 1839

Äntligen här efter att ha rest en vecka. Vacker landsbygd, näktergalar och lärkor sjunga.



Diligensresan mellan Marseille och Nohant tog alltså en vecka, hastigheten uppgick till 1 ½ lieue= 6-8 km per timma, resekostnaden var c:a 0,75 francs/lieue, alltså omkring 150 francs per person = c:a 1800 francs i nuvarande myntvärde.

Diligenserna måste ha varit farliga smittospridare. Antag att en av resenärerna, vanligen 4 – 6 , har en så kallad öppen lungtuberkulos, det vill säga att upphostningarna innehåller tuberkelbacil­ler, som, inne­slut­na i små vätskedroppar, spridas i den inte särskilt välventilerade kupén. Den för tu­ber­kulos mot­tag­liga blir under resan utsatt för en massiv droppinfektion.





Grzyniala, Paris

Nohant, 8 juli 1839

Tag postskjutsen till Châteauroux, dit du anländer vid 12-tiden följande dag. Scdan tar du diligensen till La Châtre, varifrån resan tar 2 ½ timma. Du stiger av framför en trädgård. Det vore bra om du kom. Frun i huset är faktiskt förargad över att du inte synts till. Madame d’Agoults säng står tom och du kan ta den om det skulle roa dig. Jag mår dåligt och Sand också.

I detta brev följer ett av Sand:

Din “petit” är som vanligt si så där. För min del tror jag att han skulle må bra av lite mindre lugn, mind­re ensamhet, mindre av det inrutade liv som Nohant ger. Vem vet? En liten resa till Paris kans­ke inte vore så dumt. Jag skulle kunna göra allt för att slippa se honom förtäras av sin melan­koli. Kom och känn på hans livspuls. Vem kan dra gränsen mellan fysisk och psykisk sjuk­dom? Han skul­le aldrig för mig erkänna att han har tråkigt. Jag tror att han är uttråkad, jag gissar att det är så. Han är inte van vid ett så bundet liv som här. Sjalv blir jag mer och mer ett förskräckligt pedago­giskt kvinnligt familje­över­huvud, något som är ganska ansträngande. Kom hit, jag behöver hjälp från ovan.

Chopin avslutar brevet:

Jag får inte läsa vad hon skrivit. Det är en nedrighet.



Den cirka 15 mil långa resan från Paris till Nohant år ingen småsak, tar faktiskt 1 ½ dag Det är Grzy­ma­la och inte Sand, som börjat kalla Chopin ”le petit”. Det förefaller som om hon har tre barn att skö­ta: Solange, Maurice – och Chopin.





Fontana, Paris

Nohant, augusti 1839

Jag håller på att skriva en sonat i b-moll i vilken den där marschen du känner till kommer att ingå. So­na­ten består av ett allegro, ett scherzo, en marsch och en liten, inte särskilt lång final, tre sidor i mitt manuskript; vänster hand spelar unisont med höger hand efter marschen. så har jag fyra nya ma­zurkor, varav en är skriven i Palma och tre här, Jag tycker de är vackra liksom åldrande föräldrar all­tid är sva­ga för sin yngsta barn. Pleyel har skrivit att du är mycket tjänstvillig och att du har rättat pre­ludi­er­na. Vet du hur mycket Wessel givit Pleyel för dem? Just nu har jag sex manuskript men hell­re må djä­vulen ta dem än att jag ger dem till förläggarna för ingenting. Pleyel har verkligen kom­mit med dåliga anbud sedan jag fått Schlesinger till fiende.



De flesta preludierna skrevs under de svåra förhållandena på Mallorca. Det är inte så egendomligt om Chopin gjorde några skrivfel, så sjuk och pressad som han var. Preludierna är fulländade i sin kon­cent­ration, något av det bästa han skrivit. Liszt säger om dem: ”Tydligen komponerade i ett sträck röjer de mästerverkets snabba flykt”.

I detta brev talar Chopin nästan i förbigående om b-mollsonaten med dess berömda sorgmarsch; kom­mer inte med några värdeomdömen om den. Men några nykomponerade mazurkor tycker han va­ra vack­ra. Han är inte tröttande mångordig om b-mollsonaten, som förblivit en av piano­littera­tu­rens topp­ar, storpianister har sökt tolka den, få har lyckats. Sonaten är ett bländande konstverk; den återger en hel världs och hans eget förtvivlade rop. Anton Rubinstein, virtuos­gigan­ten, säger om den egendomligt fascinerande finalen att den ”är vinden i gravarnas gräs”. Man kan också ty­da den som revolt, som en bitande sarkasm. Hur som helst; när man bad tonsättaren spela den sade han ald­rig nej. Men efter sista tonen brukade han ta sin hatt och gå.

Ja, hur mycket kan pianogrosshandlaren Pleyel, mellanhanden i affärerna, ha fått för preludierna av den där engelske musikförläggaren Wessel? Ingen vet. Det osar svavel lång väg.



Fontana, Paris

Nohant, 3 oktober 1839

Jag glömde be dig beställa en hatt hos den gode Dupont på din gata. Han har mina mått och vet vil­ken sorts lätt hatt jag ska ha. Jag vet inte hur ni klär er nu; be honom att jag får en hatt av årets mo­dell men utan överdrifter. Sedan kan du väl gå till min skräddare Dautremont och få honom skyn­da sig sy ett par byxor åt mig. Välj ut något mörkgrått för vinterbyxor, något bra, utan några som helst rän­der, enfärgat, tyget ska inte ha benägenhet att skrynklas. I din egenskap av ”engels­man” vet du hur det ska vara. Beställ också en väst i svart sammet med en lätt men inte skrikig teckning, kort sagt något mycket enkelt men samtidigt elegant. Om han inte har lämplig sam­met, tag då något vack­ert och enkelt kläde. Jag litar på dig. Västen får inte vara för öppen, snar­are tvärtom.



Fontana är Chopins oumbärlige allt i allo, en ypperlig kalfaktor, som kopierar manuskripten sedan han rättat skrivfelen, uppsöker förläggare och andra betydelsefulla personer, rusar runt i Paris eft­er lämplig bostad åt tonsättaren, skaffar sotare, betjänter, lämpliga tapeter. Om dessa sist­nämn­da sä­ger uppdrags­givaren: ”Hellre något enkelt, mycket anspråkslöst, propert än något medel­måt­tigt och kälkborgerligt. Jag tycker om pärlfärg, den är varken skrikig eller vulgär”.

Perfektionisten och pedanten Chopin ber Fontana beställa hatt, byxor, väst, allt i diskreta färger. Fré­déric återgäldade i någon mån Fontana för dennes alla besvär. Bland annat gjorde han, på Fon­tanas öns­kan, några ändringar i f-dur-polonäsen opus 40, tillägnad vännen.

När Chopin drar in i Paris efter sommaren på Nohant ska allt vara förberett in i minsta detalj. Men in­te bara för honom utan även för George Sand. För henne fordras förslag till en mängd våningar, Fon­tana har inte en lugn stund i sitt letande efter något som skulle kunna passa damen på Nohant. I ett yt­ter­ligare oktoberbrev 1839 från Nohant till Fontana dekreterar Chopin på hög befallning föl­jande:



Det behövs tre sängkammare varav två bredvid varandra och den tredje skild från de andra av sa­lon­gen. Intill denna tredje sängkammare ett ljust arbetsrum för henne. Dessutom ytterligare en sa­long, en mat­sal, ett ganska stort kök, två rum för tjänstefolk. Vinkällare. Rummen måste ha par­kett­golv, gi­vetvis väl underhållna och inte i behov av reparation. Ännu bättre skulle det vara med ett li­tet pri­vat­hus eller en gårdsflygel, som vetter mot en trädgård. Lugnt, tyst läge, ingen hov­slagar­verk­stad i när­heten, inga lätta damer, etc., etc. Allt det där vet du. Bekväma trappor. Söderläge är nöd­vän­digt. In­gen illaluktande doft. Högt läge. Ingen rök, ljust, så vacker utsikt som möjligt. Handla blixtsnabbt och med ingivelse. Finn upp något bra intill min bostad längs de nya gatorna. Lata dig inte..... Eller du kanske ska försöka få tag på Grzymala, tag honom med dig, se efter och hyr så att det blir ett slut på det här. Jag bifogar en lista över de gator man kan tänka sig och en våningsskiss.



Brevet skulle som överskrift ha kunnat vara försett med ett ”molto vitvace” eller kanske ett ”pres­to”, ty nu är det full fart på den instruerande Chopin, som säkerligen är lika trött som Fontana in­nan ”det blir ett slut på det här”. Vilken som helst bostad åt George Sand duger inte, fint ska det va­ra. Hennes önsk­ningar måste följas, trapporna måste vara bekväma. Han ska förresten själv gå i dem, andfådd och host­ande.





Fontana

Datum och avsändningsort okända.

Köp hos Hobigand Chardin en tvål kallad Bonsoin, två par handskar av svenskt läder, en flaska ”Pat­cho­uli” och en flaska ”Bouquet de Chantilly”. Nästan mitt i staden finnes det en s.k. galan­te­ri­af­fär (som man säger på franska). Fråga om de har en liten elfenbenshand för att klia sig i hu­vu­det med. Du har nog flera gånger sett en sådan sak: en liten, mestadels bakåtböjd hand, vit och sittande i änden på ett svart skaft. Jag tycker mig minnas att jag sett något liknande i den affären. Nåväl, för­sök få tag i den där små­saken åt mig och skicka den om, märk väl, den inte kostar mer än 10, 15 el­ler 30 francs.



Fadern hade astma. Sonen säger sig i ett brev från 1847 ha haft ett astmaanfall, som dock i stället kan ha varit ett tillstånd av akut hjärtsvikt. Han tycks ha ett kliande, seborroiskt?, eksem i hår­bott­nen. Möj­ligen även på ryggen; elfenbenshanden med sitt skaft vore då ett lämpligt redskap Man kan in­te ute­slu­ta att han hade två allergiska manifestationer, astma och eksem. Blodhosta, be­roende på ast­ma, är en säll­synthet. Men för en astma komplicerad med lungefysem, det vill säga vidgning och för­storing i mindre eller större omfattning av de finaste luftrörsförgreningarna, kan blodhosta före­kom­ma.

Orsaken till Chopins kroppsliga svaghet i de tidiga ungdomsåren är oklar men allergiskt betingade slem­hinnebesvär kan inte uteslutas. Var det därför han sändes till så kallade brunnskurer?

Under hela sitt liv hade han stark tilltro till den välgörande effekten av mjölk och choklad; han kan ha bli­vit överkänslig (sensibiliserad) för dessa ämnen. Som vuxen är han känslig för fukt, vilket kan ty­da på mö­gelallergi. Han avskyr vinter och köld, blir då ”förkyld”, hostar mera; det finns ett medi­cinskt be­grepp som heter köldallergi. Han är mycket noga med att rummen är vädrade och skriver 1848 från Lon­don att minsta vrå i hans Parisbostad ska sopas ren, speciellt noga är han med säng­kam­maren. Detta kan mycket väl tyda på allergi för damm.

Kan han ha haft två sjukdomar, lungtuberkulos och astma med lungefysem? Den sistnämnda kom­bi­na­tion­en, astma och lungefysem, skulle delvis kunna vara orsaken till hans blodhosta och skulle del­vis kunna förklara den alldeles uppenbara andfåddhet han plågas av under de sista åren, då han till slut måste bäras uppför trapporna.

Chopin konsulterade många läkare under de sista femton åren. Doktor Molin i Paris tycks ha varit den som verkligen kunde hjälpa honom. Vid tonsättarens återkomst från London 1848 får han höra att Molin är död och utbrister ”Nu kan ingen längre hjälpa mig”.

Dr Molin kan ha haft någon speciellt medel i sin hand, någon medicin som ingen annan läkare kom­mit på tanken att använda. Kan det förhålla sig så, att han förstod att Chopin inte bara hade en lung­ftis utan även en astma och att han därför gav sjuklingen belladonna i någon form? I så fall bör andnöden ha lind­rats. Den franska farmakopén av år 1837 innehåller olika beredningsformer av belladonna, bland annat en belladonnasirap, vars antiastmatiska verksamma beståndsdel, atro­p­in, används ända in i nu­var­ande tid.

Liszt skriver om Chopin: ”Han drog förbi oss som en ande”. Man kan fråga: försvann också dr Mo­lin som en ande, kvarlämnande en hjälplös patient?





Camille, Pleyel, Paris

Nohant, 1841 (utan närmare datum)

För några dagar sedan fick jag Ert piano och jag tackar Er hjärtligt. Instrumentet var väl stämt vid fram­komsten, precis som till en konsert. Jag har inte spelat mycket på det ännu, ty vädret är vackert och jag är nästan alltid utomhus. Jag önskar Er lika vackert väder för Er semester. Skriv några rader så­vida Ni inte tycker att Ni redan skrivit för mycket under dagen. Må Ni alla få behålla en god häl­sa. Jag läg­ger bevisen för min aktning vid Er mors och systers fötter.

Din mycket tillgivne

F. Chopin



Brevet måste vara skrivet sommaren 1841. I ett brev till Fontana 16 augusti 1841 skriver Chopin upp­seendeväckande: ”Tala inte om för Pleyel att han sände mig ett ganska dåligt piano”.





Fontana

Datum och avsändningsort okända.

Jag sänder dig en tarantella. Var vänlig kopiera den. Ge först till Schlesinger eller till Troupenas och se efter i den bästa upplagan av Rossinis samlade sånger. Leta reda på hans tarantella i A; jag minns in­te om den är skriven i 6/8 eller 12/8. Min tarantella kan skrivas på två sätt men jag skulle helst se att den skrevs på samma satt som Rossinis. Om hans är skriven i 12/8 eller, vilket också går, i trio­ler så skriv ut båda alternativen, när du kopierar.

Jag vill också be dig att utskriva alla noters fulla notvärde hellre än att sätta repetitionstecken. Skyn­da på och lämna kopian till Léon med mitt brev till Schubert. Du känner till att denne reser från Ham­burg den 8:e i nästa månad och jag skulle inte vilja förlora 500 francs. Om min taktart är orik­tig så lämna inte fram det utan ändra och gör nya kopior, även en till Wessel.



Chopin visar en märklig tvekan, när han ska bestämma sig för taktarten i Tarantellan. Avgörandet över­lämnas helt till Fontana, som ibland ger intryck av att kunna vara något av Chopins ”double”! Det är un­der alla omständigheter förnämligt för en tonsättare att ha en god vän, som kan rätta skriv­fel i not­skrif­ten och som sätter till kors eller b eller återställningstecken, där sådant fattas.





Fontana, Paris

Nohant, 16 augusti 1841

Öppna alla brev som förefalla dig intressanta. Ge inte Troupenas tarantellamanuskriptet förrän Schu­bert meddelat dig att det lämnat trycket. Léon lämnar säkert snart ett svar. Synd att denna ta­ran­tella sänts i väg över Berlin, ty, som du kunnat se av Schubert’s brev, Liszt är inblandad i dessa pen­ningaffärer. Nu är saken den att Liszt är en känslig och lättretad ungrare, som skulle kunna få för sig att jag inte litar på honom i ekonomiska ting, enär jag inte ville lämna manuskriptet utan kontant be­talning. Jag har en känsla av att det blir pannkaka av alltihop.



Tarantellans tonsättare uttrycker sig lite dunkelt, men så mycket framgår att affärerna kring Taran­tel­lan är någon trassliga. Skulle Liszt möjligen ha velat ta med sig manuskriptet till musik­förläggar­en Schu­bert i Berlin och har Chopin inte velat lämna över det till Liszt utan dessa kontanta 500 francs? Liszt borde, tycks det, vara i goda ekonomiska omständigheter enär han detta år 1841, före­tagit vid­sträckta kon­sert­resor i England, Skottland, Belgien; han har spelat i Hamburg, Kiel, Köp­en­hamn och borde rim­ligen ha kun­nat försträcka Chopin den begärda summan i avvaktan att få den till­baka av Schu­bert. Chopin kallar själv sin komposition ”Denna olyckliga Tarantella” och hoppas på annat stäl­le i breven att han aldrig mer kom­mer att skriva ”något så dåligt”. Bankiren Léo är som så ofta sker mellanhand vid kontakten med för­läggarna.

Brevet har sitt intresse i att det är ett av de få tillfällen, då Chopin skriver någon om sin uppfattning av Liszts psyke: ”Känslig och lättretad”.





Grzymala, Paris

1841, möjligen före april.

Måste ligga till sängs hela dagen, har till den grad ont i skallen och i körtlarna. Du kan förstå hur trå­kigt det var i går att inte kunna ta sig till prins Czartoryski. Om doktor Raciborski tillåter mig gå ut i mor­gon ska jag genast komma till dig, men jag vet inte om jag kan, ty Raciborski åderlät Jean­not i går och denne blir alldeles ensam om jag lämnar honom. Skriv några rader om hur du mår. Är du bättre? Jag ska be förr dig.



Sjukdom och åter sjukdom. Jeannot, det vill säga den 32-årige läkaren Jean Matuszynski, delar bo­stad med Chopin och skulle naturligtvis inte ha åderlåtits. Den unge medicinaren dör följande år i lung­tu­ber­ku­los. Läkekonsten lever i svartaste medeltidsmörker.





Fontana, Paris

Nohant, 10 oktober 1841

Du har säkerligen fått mina brev och mina kompositioner. Den där Wessel är en sinnessvag skojare. Skriv till honom vad du vill men säg honom i varje fall att jag inte tänker överge min rätt till Taran­tel­lan. Han har inte sänt tillbaka den i tid och om han förlorar på mina kompositioner, beror det fak­tiskt på de fåniga namn han givit dem trots mina uttryckliga förhållningsorder. Om jag hade varit för­ståndig skulle jag inte ha sänt ho­nom en enda komposition sedan han började med sina tokiga namn­sättningar.



Den engelske musikförläggaren har en förbluffande usel smak, såvida han har någon alls. Han å­sät­ter Cho­pins kompositioner de mest befängda titlar i erbarmlig snyftstil: Den sista sucken, Sein­ens våg­or, och dy­likt.





Grzymala, Paris

Nohant, 28 juli 1842

I morgon natt far vi till Paris för att söka få tag i en bostad. Det är tid för postvagnen så jag hinner in­te skri­va mera.



Det vanliga sökandet efter bostad i Paris. Chopin skriver ofta sina brev med andan i halsen för att hin­na läm­na dem till postvagnen.





Thomas Nidecki, Warszawa

Paris, 30 november 1842

Jag har fått ditt brev, käre Thomas, och frågade genast mina vänner om man kunde skaffa fram nå­gon har­pist. Det gick inte till det pris du angivit, så mycket mindre som du inte säger om Ni betalar re­se­kost­na­der­na. Beträffande scenmaskinisten torde saken vara lättare. Dock har jag ännu inte lyck­ats hjälpa dig. Det för nöd­vändigt att jag får ett meddelande huruvida ni betalar resan för harpisten.



Nidecki är Chopins skolkamrat och även han elev till Elsner. Han är dirigent för operaorkestern i Wars­za­wa, och kompositör till några i Polen alltjämt ganska populära musikverk. Chopin är nu­me­ra Polens and­li­ga stämma i världen; det är inte egendomligt om han får förfrågningar hemifrån i mu­sikaliska ting. Det kan gälla tryckning av kompositioner eller anskaffande av harpist eller scen­mas­kinist.





Thomas Nidecki, Warszawa

Paris, 25 januari 1843

Även om du betalar dubbelt vill ingen åka till er, något som inte torde förvåna dig då Labarre för­säk­rar att han inte funnit någon enda, som skulle vilja åka till Lyon även om man betalade aldrig så mycket. Så till den grad är artisterna fästade vid Paris, där de föredra fattigdomen framför att leva be­kvämt i utlandet eller i någon provinsstad.



Det går inte att få vare sig harpist eller scenmaskinist från Paris till Warszawa. Paris är så lock­an­de. Där stan­nar man – och dör, tycks brevskrivaren säga.





Crzymala, Paris

Nohant, 1843?

Min hälsa är hit och dit. Vackert väder. Vi väntar Delacroix i morgon eller övermorgon. Han ska bo i ditt rum.



Delacroix, den romantiska målarkonstens portalfigur, var synnerligen god vän med Chopin. I sin dag­bok skri­ver målaren 20 oktober 1849: ”Efter frukosten fick jag meddelande om den stackars Cho­pins död. Un­der­ligt nog hade jag på morgonen innan jag steg upp ansatts av den tanken. Det är nu flera gånger jag haft dylika förkänslor. En sådan förlust! Vilka simpla skurkar som inta hans plats, nu när denna sköna an­de slocknat”. De båda artisterna hade samma musiksmak: främst Bach, Mozart, Hän­del. Ingen av dem tyck­te om Berlioz’ musik, Chopin säger ingenting om Men­dels­sohn, som Dela­croix fann tråkig; ”Ja, jag hör­de ett presto av honom, som kunde gå an”.

Den i sina värdeomdömen alltid försiktige Chopin yttrar sig inte om Delacroix’ måleri. Bland sina sam­tida ton­sättarkolleger tycks han uppskatta nästan enbart Rossini och Bellini. Liszts kompo­si­tio­ner för­bi­går han med total tystnad. Robert Schumann beundrade den polske tonsättarens musik, ”ka­noner dolda i ro­sor”och skrev att mazurkarna var ett så eldfängt tonmaterial att ryske tsaren skul­le förbjuda dem om han viss­te hur farliga de var. Chopin säger i breven ingenting om Schu­mann.





George Sand, Nohant

Paris, 14 augusti 1843

Jag kom hit kl 11 och begav mig genast till Mme Marliani, som även hon skriver till er nu. Solange re­ser från Paris till Nohant vid midnatt på torsdag. Varken fredag eller lördag fanns det plats på di­li­gen­sen, ja, in­te förrän på onsdag i nästa vecka och det hade blivit för sent. Jag skulle redan nu vilja va­ra hem­ma hos er på Nohant, var så säker. Jag är glad att ödet vill att jag reser på torsdag. I över­mor­gon skriv­er jag igen om ni tillåter.

Eder mycket ödmjuke

Ch.

Lilla Rulta (Bouli), jag omfamnar dig varmt. (Jag måste välja de ord jag kan stava rätt).



Det är lika trassligt att skriva franska som att få diligensplatser. Är det någon slags myndig bond­mo­ra på No­hant, som han skriver till?



George Sand, Nohant

Paris, 26 november 1843

Det regnar. I går väntade jag på vackert väder till kl 3, men då det fortfarande regnade tog jag en dros­ka till Rot­schild och Shockhausen och den färden gjorde mig inte sämre. I dag, söndag, vilar jag, går inte ut även om jag kan. Måtte jag få vara frisk och må allt bli lyckosamt för mig. Jag är trött, har sovit, tror att min me­di­cin lugnar för mycket, jag ska be Molin om en annan.



Det är första gången i breven som namnet Molin dyker upp. I det föregående har framhållits att sjuk­lingen har stort förtroende för denne läkare, som nu förefaller ha ordinerat någon opium- eller co­dein­blandning mot hostretningen. Effekten har blivit somnolens och tröttthet; kanske år detta or­sa­ken till att namnen Roth­schild och Stockhausen felstavas. Den franska farmakopén av 1837 har and­ra medel vid hosta, till exem­pel timjansyrup; doktor Molin kanske tar till något sådant. Denna gam­la farmakopé innehåller myck­et noggranna redogörelser för apoteksframställning av morfin och codein ur opium. Beskrivningen om co­de­in avslutas med följande imponerande rad:

25 kilo opium ger omkring 100 gram kodein.



Mlle Rozières, Paris

Nohant, 1844

Jag skriver utan lexikon och bifogar brevet till min mor. Här är allt ganska bra utom för de två pi­a­no­na; So­lan­ge spelar inte alls på sitt och jag föga på mitt. Suzanne berättade att ni spelat min nr. 9 rik­tigt bra.



Sedan följer en PS av George Sand:



Solange klär av sig och klär på sig, stiger upp på hästen, går av; stiger upp ur sängen, lägger sig, kli­ar sig, gäspar, öppnar en bok och slår igen den, slätar ut håret, kallar Maurice för dumbom. ja, hon har, som ni ser, så mycket att göra att hon inte hinner komma ned förrän till efterrätten. Maurice smut­sar ner, retas, slickar si­na mustascher, flinar, snor omkring, sätter på sig ridstövlarna, luktar stall och be­und­rar er.

Onkel Polite är mycket snäll. Han kommer alltid i svart frack och i boliviahatt, svarta silkes­hands­kar, väs­ten lite för kort, magen lite för stor, ansiktsfärgen blåröd. Han ser ut som en utstyrd krea­turs­hand­lare men nu­me­ra varken super eller tjatar han. Han har aldrig erfarit en så häftig kärlek som till er, säger han.

Det går ännu tyfusartade febrar här, man får lov att lita på Guds försyn. Jag sköter sjukdomsfallen och hop­pas att inte bli smittad. ännu har ingen dött.



min nr 9” som hans elev, pianolärarinnan mademoiselle Rozières, spelat, är väl antingen etyd nr 9 i op. 10 eller nr 9 i op. 25, båda tekniskt överkomliga för en medelmåtta även om en ganska avan­ce­rad sådan for­dras. Sand fungerar som vikarierande läkare på Nohant, utsätter sig för smitto­risk­er. men hoppas på hjälp från ovan, ”ännu har ingen dött”.

Hennes beskrivning av sina två barn, nu 14 och 19 år gamla, är sannerligen inte sympatisk. De mås­te ha va­rit påfrestande, bland annat för Chopin.

Onkel Polite är identisk med monsieur Hypolite Chátiron, Sands halvbror som den tränade roman­för­fat­ta­rin­nan beskriver på sitt språkligt synnerligen inventiösa satt. Om Frédéric inte blir för­kros­sad så kan han dock få mindervärdighetsidéer när han jämför sina franska skrivprestationer med Sands över­lägset bril­janta språkbehandling.



Louise Jedrzejewicz, Polen

Nohant, 18 september 1844

Jag har drömt om er i dag. Hoppas att er resa inte varit för tröttande. De senaste dagarna går jag om­kring li­te grand och driver. Husets härskarinna har sin faster här, hon bor i ert rum. När jag kommer in i det rum­met, söker jag ofta efter om det finns något kvar av dig, har bara ögon för platsen vid sof­fan, där vi gemen­samt drack choklad och för de teckningar som Kalassante kopierade.

I mitt rum finnas flera av dina saker: på bordet den där toffeln du broderade, den är insvept i silkes­pap­per. på pianot den lilla blyertspennan du hade i din väska och som jag har så god nytta av.

 

Joseph ”Kalasante” Jedrzejewicz, polsk agronomprofessor, har med sin hustru Louise, tonsättar­ens äld­sta sys­ter, besökt Sand och Chopin på Nohant. Raderna till Louise är ett postscriptum i ett brev till denna från Ge­orge Sand som skriver:

Min kära Louise, vi lever blott genom Er sedan Ni farit. Ert goda och vackra beslut att resa till hon­om har bu­rit frukt, hans bitterhet har försvunnit, han har blivit stark och modig. Jag försäkrar att Ni är den bästa lä­kare han någonsin haft. Det räcker att tala om Er för att ge honom livsglädjen till­ba­ka.

 

Gustaf Fröding minns i Sagoförtäljerskan sin syster Cecilia, ”brunbränd och spenslig och smal”; Fré­dé­ric Chopin minns sin syster Louise, som i barndomens syrengrotta vid Zelazowa-Wola invigde ho­nom i mu­si­kens mystiskt underbara språk. Kanske även Louise berättade om Abu Hasan, han med toffeln i är­men.

Nu söker han minnen efter henne sedan hon farit, ”den där toffeln du broderade, den är insvept i sil­kes­pap­per”.

Frédéric Chopin och Gustaf Fröding är två stora diktare; de uttrycker sig bara på olika instrument. Bå­da kan vara lekande lyckliga, men, ofta, är de olyckliga, osaliga. Båda vill pregnans, form­full­änd­ning, skön­het, klang. Båda välkomnar ofta förtvivlan som den förnämsta gästen.





August Franchomme, Paris

Nohant, 20 september 1844

Då min avresa fördröjts, sänder jag dig några rader till Schlesinger så att han ger dig arvodet för mi­na se­nas­te manuskript, dvs 600 francs, varav du ger mig 100. Jag hoppas han lämnar dig peng­arna ut­an vidare. Gör han det inte, skriver jag genast till monsieur Léo så att du av denne får de 500 francs, du haft vän­lig­he­ten låna mig.



Under sommarmånaderna, då han inte har pianolektionerna i Paris att tillgå, hårdnar det eko­no­mis­ka kli­ma­tet. Han behöver verkligen sitt ordspråk: ”Allt ordnar sig”. Bankiren Leo var mycket hjälp­sam mot konst­närerna och lånade flera gånger mindre summor till Chopin. Han tillägnades po­lonäsen op. 53.





George Sand, Nohant

Paris, 2 december 1844

Sotarna har kommit, jag vågade inte göra upp eld dessförinnan.

Ert klänningstyg är av bästa siden. Jag valde ut det enligt er önskan, tog ett tyg bland elva. Det kost­ar 9 francs metern, men så är det också av högsta kvalitet och blir utomordentligt för er. Jag tror ni blir be­låten. Söm­merskan fick era föreskrifter och tog med sig tyget, som hon tyckte var vackert, en­kelt; det förde sig väl. Sömmerskan föreföll vara skicklig, hon kommer att göra sitt bästa.

Ni har fått många brev. Jag sänder ett som tycks komma från Garcias mor. Så har det kommit ett brev från ko­lonierna och ett från Preussen; jag skulle sända dem i dag om de inte vore så tunga, tala om hur jag ska gö­ra. Fullt med tidningar har kommit, l'Atelier, Le Bien Public, Le Diable, dessutom någ­ra böck­er, några kort.



Garcia är Pauline Viardot Garcia, dotter till den berömde sångpedagogen Garcia och gift med Viar­dot, chef för L'Opéra Italien, Paris. Hon var sin fars elev och världsbekant sångerska.

Chopin har fullgjort sitt uppdrag till punkt och pricka och hoppas att Sand kommer att bli nöjd. Det är säk­rast att fråga damen på Nohant om de två tunga breven ska vidarebefordras till henne.





George Sand, Nohant

Paris, 5 december 1844

Det vore tråkigt om ni, som inte är frisk ännu, åkte hit i det har vädret. vänta tills det inte är så kallt. Här är för­skräckligt, alla tycker att vintern kommer alltför häftigt. Med alla menar jag M. Durand och Franc­hom­me, vilka jag träffade i morse. I går åt jag middag hemma hos Franchomme framför brasan i min tjocka bon­jour; hans välmående son deltog i måltiden. Pojken hade skär hy, såg frisk och varm ut och satt med nak­na ben. Jag var gulblek, vissen, kall, hade satt på mig tre par kalsong­er. Jag lovade att han skulle få chok­lad av er och sedan dess är ni och choklad synonymer för ho­nom. Han sade att ert hår är så mörkt, men nu tror jag att han minns det som chokladfärgat. Han är en riktig lustigkurre, jag tycker om honom all­de­les särskilt mycket.

Jag gick till sängs kl ½ 11. Sömnen blev inte så tung som efter järnvägsresan.

Jag begav mig inte i väg till mme Doribeaux, hade inte tillräckligt fina kläder, varför jag endast gör ab­so­lut nöd­vändiga visiter. Har ännu inte börjat ge lektioner, man vet ännu inte att jag kommit och i dag har jag blott tagit emot några besök av vikt.

Är för trött för att se efter i Boiste om jag gjort några stavfel.



Gulblek, vissen, kall. Uttrycken skulle kunna stå som inledning till status i en sjukhusjournal. Pa­tien­ten tor­de ha blodbrist. En läkare kan i sjukjournalen anteckna: har denne man levt så länge som tio år med den lungtuberkulos han nu utan tvivel har? I så fall måtte patienten ha en ovanligt stor mot­stånds­kraft. Kan de tidigaste symptomen, omkring 1835, vara tecken på någon annan kropps­lig sjukdom??

Boiste4” är väl ett lexikon. I detta brev omnämner Chopin för första gången att han företagit en järn­vägs­resa.





Familjen, Warszawa

Nohant, 1 oktober 1845

Liszt ropar ”Er lebe” i Bonn, där ett Beethovenmonument ska resas och dit man hoppas att kung­lig­he­ter ska komma. I Bonn säljs ”äkta Beethovencigarrer”, han som för visso bara rökte pipa, wiener­pi­pa. Redan har sålts en sådan mängd möbler, gamla skrivbord, gamla bokhyllor, som Beethoven skul­le ha innehaft, att man skulle kunna tro att den fattige kompositören till Pastoralsymfonien var ä­gare till en synnerligen stor mö­belhandel. Man kan komma att tänka på portvakten Fernay, som sål­de Voltaire's promenadkäppar i all o­ändlighet.

Jag måste skriva färdigt några kompositioner innan jag reser till Paris, kan inte komponera på vin­tern. Se­dan Ni för snart 4 månader sedan for tillbaka till Polen har jag bara skrivit den där sonaten. An­nars har jag in­get annat nu än några mazurkor, som ska gå till tryckning och det behövs sanner­li­gen med tan­ke på min eko­nomi.

Jag hör diligenserna när de dra förbi på vägen intill trädgården. Kanske någon av dem ändå stannar för att lå­ta Er stiga av!

Just nu är husfrun på sjukbesök tillsammans med vår granne, den käre doktorn. Det gäller en sjuk ute i byn. Pa­tien­ten ville trots sin feber konsultera denna kvinna, qui remet les fourchettes de l’esto­mac. Han reste fle­ra mil, det var omöjligt att få honom avstå från sin föresats.

Från Paris har meddelats att violinisten Artot har dött. Denne unge man, så skicklig, så duktig, så sann, så fy­siskt stark, dog i lungftis för några veckor sedan i Ville d’Avray. Jag beklagar madame Da­moreau, som var så varmt fästad vid honom och som vårdade honom under sjukdomen.

För två år sedan gjorde de båda en amerikaresa. När man såg dem tillsammans skulle ingen ha kun­nat för­ut­spå att han skulle dö före mig och därtill i lungftis.

Monsieur Brunel, denne ingenjör av fransk härkomst som planlagt en tunnel under Themsen, har kons­true­rat ett nytt lokomotiv, som kan tillryggalägga 50 engelska mil i timmen. Det är en maskin på 8 hjul. Ny­mo­dig­heten kommer inte att göra järnvägsresan angenämare.



I Tyskland förbereder man ett Beethovenjubileum till vilket Meyerbeer i kungens namn inbjudit sån­gerskan Viardot-Garcia, Liszt, den belgiske violinisten Vieuxtemps med flera. Även Men­dels­sohn är i verk­samhet för planläggning av festlighetema, drottning Victoria och prins Albert väntas.

Chopin tycks anse att Brunelis lokomotiv dels rusar fram för fort och dels har fyra? hjul för mycket.

Med ”den där sonaten” menar han sin tredje och sista, op. 58, i h-moll, vars final fått tempo­beteck­ning­en ”Presto ma non tanto”. Den agiterade drive varmed denna sats börjar har en starkt sugan­de effekt. Tempot vill automatiskt stegras, pianisten måste ha säkra tyglar.





Familjen, Warszawa

Paris, 12 december 1845

Mme Sand har rest till sina kusiner på slottet Chenonceaux, som ligger i närheten av Tours. Frans I och, ef­ter honom, Katarina de Medici har bott på detta slott, som så småningom ärvdes av mme Sands farfar, M. Du­pin de Francueil, vars porträtt hänger på Nohant ovanför den öppna spisen i det sto­ra rummet intill mat­sa­len på bottenvåningen. Hans första hustru var känd för sin intelligens och skön­het. Allt vad 1700-talet ha­de av snillen besökte slottet, Voltaire, Mably, etc., etc. Där finns tal­ri­ka manuskript av Mon­tesquieu. Ro­us­seau talar i sina Confessions om madame Dupin de Fran­cue­il. På slottet finns kistor fyllda med hen­nes kor­respondens med Rousseau. Breven har säkerligen ald­rig pub­licerats. Mme Sand har sett några av dem. De är mycket intressanta och, framförallt, väl­skrivna.

På slottets teater ägde premiären rum på Rousseaus opera ”Le devin de village”, vars ouvertyr lär ha skri­vits av monsieur Francueil.

Jag skulle vilja avsluta min sonat för cello och piano, barcarollen och ett annat stycke, som jag ännu in­te kun­nat namnsätta, men jag har kommit in i ett tillstånd av tvehågsenhet. Från alla håll ber man mig ge en kon­sert, men jag kan inte bestämma mig. Liszt har konserterat i landsorten och kommit till­baka. I dag fick jag några rader från honom på ett kort.

Alla är förkylda och håller sig hemma. Jag hostar förskräckligt som vanligt, frun i huset är mycket för­kyld och har ont i halsen. Hela Paris hostar den har veckan. I går natt var det ett fruktansvärt o­vä­der, åska, blix­tar, hagel och snö. Seine är överfylld. Det är inte särskilt kallt men odrägligt fuktigt. Alla för­bannar kli­ma­tet i Paris men man glömmer att vintern på landsbygden är ännu värre och att vin­ter alltid är vinter. Ibland skul­le jag kunna ge några år av mitt liv för några timmar av sol.

Jag har överlevt så många som var starkare än jag att jag tror att jag kommer att leva i evighet.



George Sand har berättat för honom om sin släkt, gångna sekler fladdrar förbi, kanske också nå­gon av hans ballader.

Med ”ett annat stycke som jag inte kunnat namnsätta” menas den vackra Polonaise-Fantasi, op. 61.





Franchomme, Paris

Nohant, 8 juli 1846

Mycket käre vän, att jag inte skrivit tidigare beror inte på glömska utan på att jag samtidigt ville sän­da mi­na stackars manuskript, som dock ännu inte är färdiga.

Jag försöker arbeta men kommer ingenstans och fortsätter det så här kommer mina nya kompo­si­tio­ner inte att föra tanken till vare sig lövsångarkvitter eller krossat porslin. Jag måste resignera.



Det är sommar, juli, den tid han alllid längtar till för att kunna komponera. Stämningen är ovanligt upp­gi­ven. Chopin upplever sin sista sommar på det vackra Nohant.

Interiör från salongen på Nohant



Familjen, Warszawa

Nohant, 11 oktober 1846

Sitter vid mitt lilla bord bredvid pianot. Sommaren har varit den vackraste på länge, vinskörden är myck­et god, bourgognen rentav bättre än 1811 – om man ser på kvaliteten och inte på kvantiteten. I går lagade frun i huset till sylt av enorma klasar alexandriadruvor, som inte mognar i det har klimat­et och därför ger utom­or­dentligt god sylt.

Hela sommaren har man gjort promenader och utflykter, men jag har inte deltagit; sådant tröttar me­ra än det roar mig. Då jag är trött är min glädje borta, något som inverkar på alla och ungdomarna kan då inte roa sig så mycket som de önskar.

Jag spelar och komponerar lite grand, sonaten för cello och piano gör mig än belåten, än miss­belåt­en. Slän­ger den i ett hörn, börjar med den igen. Då man skriver tror man att det ska bli bra, annars skul­le man ju in­te fortsätta. Sedan kommer eftertanken, som förkastar eller godkänner vad man ås­tad­kommit. Tiden är den bäs­ta kritikern, tålamodet den bästa läraren.

Ni har säkert hört talas om att Leverrier upptäckt en ny planet. I sitt Parisobservatorium hade han fun­nit vis­sa oregelbundenheter i planeten Uranus bana, vilka han tillskrev en annan, okänd, planet, vars av­stånd, rikt­ning och storlek han bestämde. Vilken triumf för vetenskapen att göra en sådan upp­täckt med hjälp av ma­tematisk beräkning. Schönbein har uppfunnit bomullskrutet, som ex­plo­de­rar mycket snabbare än vanligt krut, som det också överträffar i explosionskraft. Det avger inte rök, smut­sar inte ner och förlorar inte sin kraft i vatten.

Men à propos upptäckter har man gjort en sådan också på mitt område. Faber i London har kon­stru­e­rat en mas­kin, kallad Euphonie, som mycket tydligt säger inte bara ett eller två ord utan långa me­ning­ar och, vi­da­re, den kan sjunga en Haydnaria och God Save the Queen. Om operacheferna hade till­gång till liknande ro­bo­tar skulle dyrbara körmedlemmar bli onödiga och stor förvirring skulle upp­stå. Vilken konstig effekt det skulle bli med hjälp av hävstänger, blåsbälgar, ventilklaffar, kedjor, rör, metallfjädrar etc., etc.



Breven hem till familjen i Polen är alltid de längsta, det är så mycket att berätta. I hela sitt liv har han va­rit svag för kakor och godsaker och följer nu med uppskattande intresse George Sands sylt­till­verk­ning.

Brevet ger en liten inblick i hans satt att komponera. Den perfektionistiska, tvångsartade nog­grann­heten tvin­gade honom ofta till tvekan och ändlösa ändringar även om man får anta att han ibland kunde ned­skri­va en komposition tämligen direkt och slutgiltigt. George Sand omtalar att inspira­tionen kom plöts­ligt, det kun­de sjunga till i hans huvud under till exempel en promenad och han mås­te skynda sig till pianot för att ut­forma den musikaliska idéen. Nu, säger hon, började det mest hjärtslitande arbete man kan föreställa sig. Han kunde stänga in sig sitt rum flera dagar, grät, gick av och an, bröt sönder sina skrivpennor, änd­rade en takt hundra gånger, suddade ut, skrev nytt, slet med en enda manuskriptsida flera veckor med för­tvivlans ihärdighet. Till slut kunde det hän­da att han stannade vid det allra första utkastet.

Han är intresserad av upptäckter, uppfinningar, nydaningar. Teknikern Chopin kom själv med re­vo­lu­tio­ne­ran­de nyheter på det harmoniska området och har gett impulser till rader av tonsättare, så­som Ber­lioz, Liszt, Wagner, Debussy, Ravel, Borodin, Mussorgsky, Rimsky-Korsahow. Hans rytmik är, även den, ny­ska­pan­de; man kan tänka på mazurkorna, till exempel.





Franchomme, Paris

Nohant, 9 november 1846

Du får nu en brev till monsieur Leo med manuskript till Schlesinger. Som överenskommet ska Leo ge dig 300 francs för dessa 3 mazurkor; – skulle han krångla – bli inte arg – förlåt att jag är ogrann­laga – så be ho­nom att han ger dig en dags betänketid – och tala om för honom, när du lämnar ho­nom, att jag gett dig i upp­drag att betala en del saker åt mig.

Jag komponerar lite grand – stryker över mycket. Hostar tillräckligt – du inte så mycket, hoppas jag.



100 francs för en mazurka. Gamarna kretsa kring honom.





Geoge Sand, Nohant

Paris, 25 november 1846

Jag hoppas att er migrän försvunnit och att ni mår bättre än någonsin. Här är det mörkt och fuktigt, man är stän­digt förkyld. Har träffat Delacroix som sänder varma hälsningar. Han är sjuk men ar­be­tar ändå. I gårkväll hälsade jag på hos mme Marliani. Hon gick senare ut med M. Aubertin, som ha­de djärvheten läsa ur er ”Mare av diable” som stilexempel inför hela gymnasiet. I morgon sänder jag er päls och det övriga ni öns­kat. Ert piano kostar 900 francs.

Till era kära barn:

Har fått ert brev, som är bra, bra och förträffligt. Det gläder mig att karamellerna var lyckade. Jag vet inte om det finns tillräckligt med fnöske.



Måste han vara krypande undergiven även mot barnen?





Familjen, Warszawa

Mme Sand har varit här de sista två månaderna. Hon åker tillbaka till Nohant efter påsk. Solange gif­ter sig in­te ännu; då alla var samlade, ville hon inte skriva under äktenskapshandlingarna. Jag sörjer över detta och beklagar den unge mannen, enär han är aktningsvärd och förälskad, men det är bättre att sådant har sker före bröllopet än efteråt.

Den årliga utställningen av målning och skulptur öppnades för några veckor sedan. Nya förmågor har dykt upp, särskilt skulptören Clésinger, kom ihåg det namnet, jag kommer ofta att skriva om ho­nom. Han har näm­ligen blivit presenterad för mme Sand och nu gjort skulpturer av henne och Solan­ge. Alla beundrar dessa hans arbeten, som säkerligen finnas att se på nästa års utställning.

Mme Sands senaste roman ”Lucrezia Floriani” har utkommit.

I dag har jag som pianoelever mademoiselle Rothschild, så en dam från Marseille, en engelska, en sven­ska och slutligen en familj från New Orleans, hitrekommenderad av Pleyel.

Durand har kommit och haft med sig min choklad, som tillverkas speciellt för mig i Bourdeaux. Chok­laden är fri från aromatiska tillsatsämnen. Det är kusiner till mina duktiga elever, som från sitt eget hus­håll förse mig med den.

Ni frågar vad jag ska göra i sommar. Som vanligt åker jag till Nohant, när det börjar bli varmt. Till dess stan­nar jag här och ger några inte särskilt tröttande lektioner.



I sista ögonblicket före bröllopet överger Solange sin fästman Fernand de Brault. Hon har i april 1847 träf­fat skulptören Jean Baptiste Clésinger. Sand ville till en början inte vela av denne men gav slutligen med sig, när han for till Nohant och friade till Solange. I detta brev yttrar sig Chopin po­si­tivt om hon­om och är tydligen ovetande om att det är Clésinger som är orsaken till brytningen mel­lan Solange och de Bra­ult.

Gösla Zetterberg Törnblom säger i sin bok om Chopin: ”Det ät sannolikt att Chopin stått modell för prins Ka­rol i George Sands roman Lucrezia Floriani. Hon förnekade det visserligen själv men sam­tiden var ö­ver­tygad därom. Hur som helst, det heter om denne att 'ingen kunde någonsin ana vad som försig­gick hos ho­nom. Ju mer upprymd han var desto mera kall visade han sig. Det var då som han var i san­ning odräg­lig. Han gjorde sig kvick, falskeligen och strålande kvick för att tortera den somhan älskade. Han var spe­full, cirklad, tillgjord, kinkig på allt. Han tycktes bita helt sakta för att roa sig, men såret som han åstad­kom trängde ändå in i inälvorna.' ”

Chopins egna brev ger bilden av en människasomär noggrann intill perfektionism. Sådana egen­skaper bott­nar i en konstitutionell osäkerhet. Det år egentligen endast i sin musik han slår fri. Uder åtminstone de tio sista åren, åren med Sand mäktade han på grund av sin lungtuberkulos inte att vara som de kropps­li­gen friska och starka. Han skaffar sig nu en sköld mot yttervärlden; blir me­ra förbehållsam, av­vaktande, för­siktig, ibland misstänksam. Det är i sitt inre han lever sitt eget, fria liv; där sjuder det av spänst och kraft, där finns inga hämningar för den gåtfullt flödande fata­si, som ingen, inte heller George Sand kan stö­ra. Chopin omger sigmed en mur som inte kan ra­se­ras. Bakom den är han beredd till försvar, ommed giftpilar

Sand märker detta och ondgör sig över att avskärmas från denvarelse hon upptagit nästan som sitt tred­je barn och beskriver i Lucretia floriani hans logiskt påtagna skyddsattityd på ett förvrängt, illa­sinnat sätt. Hon förstår inte att han helt enkelt är tvingad att försvara sig mot en hård, pockande omvärld; be­griper in­te att han, för att skydda sin integritet, ibland kan visa sig både ”spefull” och ”cirklad”.

Chopin låtsades inte identifiera sig med prins Karol, lät sig inte bekomma?, sade några upp­skatt­an­de ord om romanen och hoppades få komma till Nohant som vanligt. Det kom ingen inbjudan dit.





Familjen, Warszavva

Paris, 8 juni 1847

Den 2 maj fick jag ett kraftigt astmaanfall och måste hålla mig i stillhet några veckor. Under tiden gifte sig So­lange på Nohant. Gudarna vete varifrån denne Clésinger kommer. Från första början o­gillade jag att han höj­des till skyarna av Sand och Solange, som nästan varje dag begav sig till hans ateljé för att posera, när han skulpterade dem. Maurice avskydde de Brault och tog Clésingers parti. Clésingers far var inte när­va­ran­de vid bröllopet, skrev bara ett brev. Mme Sand har aldrig sett honom och inte heller modern, som alltid lär hålla sig inomhus, halvklädd.

Solange är som vanligt vänlig mot mig, likaså hennes make i den mån han kan vara det. Jag håller mask­en, men är sorgsen djupt in i själen.



Detta är första gången Chopin omtalar att han haft ett astmaanfall. Han anger ett bestämt datum, nå­got som kan antyda att sjukdomssituationen verkligen varit akut; ett astmaanfall kan inte uteslutas.

Sands vänner har berättat att Clésinger var skuldsatt, brutal, slog sin hustru och drack. Enligt Zetter­berg-Törn­blom skrev Sand från Nohant till en väninna: ”Man har hållit på att ta livet av varann här. Min måg lyf­te en hammare mot Maurice och skulle ha dödat honom om jag inte kastat mig emellan dem, i det jag slog min måg i ansiktet och fick ett knytnävslag i bröstet av honom. Om inte kyrko­herd­en, som var där, samt några vänner och en tjänare huggit tag i Maurice, skulle han, som var be­väpnad med en pistol, skju­tit ned Clésinger fläcken. Solange blåste på elden med vild kallsinnighet, hon, som förorsakat dessa ra­se­ri­ut­brott genom dumt prat, lögner och sin ofattbara nedrighet, utan att det från Maurice sida förekommit en skymt av retsamhet, ett spår av orätt.”

Zetterberg-Törnblom fortsätter: ”Sängtäcken och ljusstakar tog Clésinger och hans maka med sig men o­be­talda räkningar lämnade de kvar när George Sand körde ut dem från Nohant.”





Solange Clésinger,

Paris, juli eller augusti 1847

Vetskapen om att ni lider, smärtar mig. Jag skyndar mig att ställa min vagn till ett förfogande och har med­delat er mor detta.

Er gamle vän

Ch.



Dessa rader blev den utlösande orsaken till att George Sand bröt förbindelsen med Chopin. Denne hade all­tid varit mycket svag för Solange och ställde sig nu på de nygiftas sida. 20 juli 1847 fick han ett inte be­varat avskedsbrev från Sand. Man känner till en del av brevets innehåll genom en dag­boks­anteck­ning av De­lacroix:

Chopin kom på morgonen. Han nämnde för mig om brevet som han fått, men efter min återkomst läste han upp det för mig nästan helt och hållet. Man måste medge att det är grymt. Pas­sion­ernas plå­ga, en län­ge undertryckt otålighet tränger i dagen, och genom en kontrast, som skulle vara ko­misk om ämnet inte vo­re så sorgligt, träder författarinnan då och då i kvinnans ställe och ut­gjuter sig i tirader, som förefaller häm­tade ur någon roman eller filosofisk predikan”.

Bara några dagar efter detta brev skriver Sand till en väninna och undrar varför Chopin inte låter höra av sig.





Solange Clésinger

Paris, 18 september 1847

Svensken har övergivit mig och jag kan inte följa med till Stockholm.

Tillåt att jag ger er ett handslag åtföljt av välgångsönskningar, även till er make.



Chopin har fått behandling av en svensk massör som tycks ha gjort ett gott arbete. Vem var han, denne svensk? Det framgår faktiskt, att hans patient hade velat följa med till Stockholm om möj­ligheter funnits.

Chopin och Clésinger blev så småningom vänner, åtminstone periodvis. Skulptören utförde efter ton­sätta­rens död gipsavgjutningen av dennes vänsterhand och även gravmonumentet på kyrko­gård­en Père La­chai­se.





Louise Jedrzejewicz

Paris, julen 1847

Solange har besökt Nohant men Sand mottog henne kyligt, talade bara om pengar och framhöll att dottern in­te var välkommen förrän hon skilt sig från Clésinger. Maurice lekte med sin hund och kun­de inte hitta på nå­got annat i konversationsväg än att fråga om hon ville ha något att äta.

Sand är verkligen en konstig varelse mitt i sin intelligens! Hon har gripits av något slags vansinne, trass­lar in sig i sitt eget och dotterns liv; det kommer inte att sluta väl för Maurice heller, det vet jag och det kan jag skriva under på. Sand kan bara ha ett gott minne av mig om hon tänker på vad som varit. Hon befinner sig nu i det mest egendomliga, krampartat moderliga tillstånd, där hon spelar rol­len av den bästa och rätt­fär­digaste av mödrar, något som hon i verkligheten inte är.



Efter det magnifika uppträdet på Nohant med alla dramatiska ingredienser såsom knytnävslag mot Ge­or­ge Sands bröst, författarinnans fintande slag mot mågens ansikte, höjd hammare, kyrkoherde, skjut­färdig pis­tol, är Sand uppenbarligen inne i ett psykiskt synnerligen lösligt tillstånd som kan å­sättas den kanske inte helt felaktiga bedömningen hysteri. Hon påminner om en förvånansvärt tarv­lig, larmande, billigt illu­mi­ne­rad karusell.

Chopin står där och ser den snurra – och går därifrån.





Louise Jedrzejewicz, Polen

Paris, 10 februari 1848

Pleyel, Perthuis, Léo, Albrecht har övertalat mig att ge en konsert. Den är utsåld sedan en vecka, jag ger den i Salle Pleyel den 16 i denna månad. Man lämnar ut endast 300 biljetter à 20 francs; som pub­lik får jag den förnäma delen av Paris. Kungen har beställt 10 platser, drottningen 10, prinsessan av Or­le­ans 10, her­ti­gen av Montpensier 10, trots att det är hovsorg och ingen av dem kan närvara. Man teck­nar sig redan för en and­ra konsert, som jag antagligen inte kommer att ge, ty det här tråkar ut mig redan nu.

Clésinger är här i Paris och avslutar just nu sina marmorarbeten till utställningen i mars. Solange skri­ver att hon är sjuk och att hon vistas hos sin far, Dudevant, i Gascogne. Clésingers har inte ett öre så det är bättre att hon tillbringar vintern i ett skönt klimat, men den stackaren har tråkigt, hon har verkligen en snygg smek­månad! Under tiden publicerar hennes mor en mycket fin artikelserie i Débats, ger teater­pjäser på No­hant i det rum, där dottern gifte sig, försöker lura sig själv och glöm­ma så gott det går och kommer att vak­na upp först då hjärtat svider. Just nu är hon själsligt förblind­ad. Jag resignerar och Gud må förlåta henne om hon inte kan skilja på sann tillgivenhet och smick­er.

Ingen kan någonsin följa hennes nycker. Åtta något så när ordnade år blev för mycket, men Gud vil­le att det blev de år, då barnen växte upp. Om jag inte hade varit där, hos dem, så vet jag inte när de hade över­gi­vit henne för att söka sig till sin far. Maurice, även han, kommer att söka tillflykt hos sin far vid första bäs­ta tillfälle. Men, hon kanske måste ha det så för sitt livs, sin skrivkonsts, sin lyckas skull? Jag hoppas att du in­te oroas av detta, en tid har redan gått sedan det hände. Tiden är en stor lä­kare. Jag har ännu inte åter­fun­nit mitt jag.

På resan till sin far hälsade Solange på hos sin mor, som mottog henne kyligt. Sand vill inte se sin svär­son, men skriver fortfarande till sin dotter; en kort och torr korrespondens som dock gläder mig, ty på så sätt fin­ns åtminstone något mellan mor och dotter.



Hans sista offentliga konsert i Paris närmar sig.

Tonen mot Sand är bitter, men den har ändå nobless, resonerande lugn, kvarblivande omtanke. Den själs­li­ga finessen hos denne balladernas riddare går inte att ta miste på.





Familjen, Warszawa

Paris, 11 februari 1848

Till alla mina kära.

Mina vänner kom en morgon och sade att jag måste ge en konsert och att jag inte skulle oroa mig för nå­gon­ting, bara sätta mig ned och spela. Publiken tecknar sig för en andra konsert (som jag inte tänk­er ge). Man har skrivit från Brest och Nantes till min impressario för att få biljetter. En sådan iver förvånar mig och jag måsteframträda om så bara för att freda mitt samvete. Jag tycker mig spe­la sämre än nå­gon­sin. Pleyel retar mig ständigt för mitt vankelmod. För att uppmuntra mig ska han pryda trapporna med blom­mor, det kommer att bli som om jag vore hemma, bara vänliga an­sikten. Pianot som jag ska spela på finns re­dan i min bostad.



Paris och Frankrike vill inte mista sin Chopin. Alla är angelägna om att konserten blir av, 16 feb­ru­ari 1848. Vännerna anar att den kan bli hans sista offentliga. Hans publikskygghet är påtaglig, men han kän­ner sig lugnad, det blir ju mest ”vänliga ansikten”. Denna skygghet, som alltid bidragit till att han så säl­lan konserterade, är färstäkt av fortskridande sjukdom och trötthet; han orkade nu­me­ra knappast gå.

En andra konsert var planlagd till 10 mars men stoppades definitivt av februarirevolutionen, som utbröt 23 februari.





Solange Clésinger

Paris, 17 februari 1848

Har legat till sängs flera dagar i en förskräcklig influensa och har givit en konsert hos Pleyel. Jag ber er skri­va några rader om ni har en ledig stund, jag ska inte dröja med svaret eftersom både min influensa och kon­serten är avverkade. Slutar denna epistel eftersom mina lektioner börjar.

Föregående dag hade konserten ägt rum i Salle Pleyel. Tonsättaren spelade en Mozart­trio till­sam­mans med violinisten Allard och cellisten Franchomme och scherzo, adagio, final ur sin egencello­sonat till­sam­mans med Franchomme. Dessutom spelade han egna pianoverk: Nocturne, Barcarolle, Etyder, Ber­ceuse, Pre­ludier, Mazurkor och Valser.

Ögonvittnen berättar att Chopin var mycket blek, kroppshållningen var förvånansvärt rak. Han höll på att svim­ma omedelbart efter konserten. Hans forte hade inte sin fulla glans men istället brilje­ra­de han med de mest läckra sordinerade pianonyanser.





Solange Clésinger

Paris, 3 mars 1848

Jag kan inte underlåta att skriva för att tala om hur lycklig jag är över att ni blivit mor. Som ni för­står har er lil­la flicka berett mig mera glädje än tillkomsten av republiken. En ny värld börjar för er. Jag låg till sängs un­der de politiska händelserna, har haft en neuralgi hela sista veckan.

Paris hålller andan av fruktan. Nationalgardet är samlat. Butikerna håller öppet men inga kunder. Ut­län­ning­arna med sina pass väntar på att förstörda järnvägslinjer ska öppnas.



Han skriver ömsint till Solange. Ordet neuralgi, varmed väl menas huvudvärk, börjar förekomma allt of­ta­re. Är det fråga om en begynnande urinförgiftning, ureamia? Är njurarna tuberkulöst an­grip­na eller kan det vara amyloidbildning i dem, någon som kan förekomma vid en lungtuberkulos? Ju mer man sätter sig in i den sjukes situation, desto mer heroisk framstår han.





Solange Clésinger

Paris, 5 mars 1848

I går besökte jag Mme Marliani. När jag skulle gå därifrån sammanträffade jag med er mor, som kom till­sam­mans med Lambert. Jag sade god dag till er mor, mitt andra yttrande var om det gått lång tid sed­an hon hört av er. ”En vecka”, svarade hon. Jag frågade: ”Alltså inte i går eller i förrgår?” Hon svar­ade: ”Nej”. Jag sa­de: ”Då kan jag tala om att ni är mormor, Solange har fått en liten flicka och jag är glad att kunna vara den förste att meddela denna nyhet”.

Jag bugade mig och gick nedför trappan.

Abessiniern Combes, som från Marocko hamnat mitt i revolutionen, följde mig ned. Eftersom jag glömt ta­la om att ni mådde bra, något som är viktigt framforallt för en mor att veta – ni förstår lätt så­dant numera, mor Solange, – bad jag Combes gå upp igen – själv orkade jag inte – för att tala om att ni och barnet var vid god hälsa. Jag stod därnere och väntade på abessiniern, då er mor kom sam­tidigt med honom. Hon frå­ga­de mycket intresserat hur det stod till med er. Jag svarade att ni skrivit några rader till mig dagen eller för­lossningen, att ni hade haft det svårt men glömt allt sådant, när ni fick se er lilla dotter. Hon frågade om er make var hos er och jag svarade att adressen på ett brev före­föll vara skriven av hans hand. Hon frågade hur jag mådde, mitt svar blev att jag mådde bra, bad portvakten öppna dörren, bugade adjö och gick till fots till Square d`Orléans.

Jag tror hon är lycklig över den triumf de republikanska idéerna fått och att hon blev ännu lyck­liga­re över den nyhet, hon i går fick av mig.

Var rädda om er, sköt om er, alla tre.

Er tillgivne Ch.



Brevet är fyllt av nobless. På George Sands fråga svarar Chopin att hanr bra. Hanr alls inte bra, är ju så andfådd att han inte orkaruppför trapporna igen. I brevet framhåller han att han på egna ben kun­de ta sig till Square d'Orléans.

Kanske han bugar sig lite avmätt, när han går. De skulle aldrig se varandra mer.





Grzymala, Paris

London, 21 april 1848

Jag har rest över havet utan att bli alltför sjuk. De förträffliga Erskine har tänkt på allt, du kan inte tro så väl­villiga de är. Förstnu märker jag att skrivpapperet har mitt monogram; de har varit om­tänk­samma på al­la sätt.

Har du varit vittne till någon strid? Gick det bra för armén i går?



Mot alla medicinska råd far Chopin i april över till England. Hans elev, den unga, rika skotskan Jane Stir­ling och hennes syster, mrs Katharine Erskine, har bett honom komma och lovat ta hand om honom. Det är re­volution i så gott som hela Europa, många söker sig till det lugnare England. Varför inte försöka, tänker han, kanhända England kan ge mig nytt liv, trots allt …





Adolphe Gutman, Paris

London, 6 maj 1848

Till slut satt min fot i denna håla som heter London. Erard har varit mycket förekommande och ställt ett av si­na pianon till mitt förfogande; har alllså 3 pianon, Erard, Broadwood och Pleyel, men vad tjänar det till, jag har ju inte tid att spela.ste framträda offentligt, har föreslagits spela med Filharmoniska orkestern, skul­le vilja avstå. Sedan jag fått tillfälle att spela för drottningen, vill jag ge en privat musik­matiné för ett be­gränsat antal åhörare. Det är åtminstone min önskan. Detta är för övrigtbara projekt, ingenting annat än pro­jekt.

Jag hörde nyligen mlle Lind i ”Somnambulen”. Det var mycket bra. Allt vad Paris har av pianister är i Lon­don. Thalberg har engagerats för 12 konserter på samma teater, där Lind spelar. Hall ska spela Men­dels­sohn.



Adolphe Gutman är Chopins favoritelev.

Efter några veckors vistelse i London äromdömet färdigt: staden är en håla! Tre tongivande piano­fab­ri­kan­ter rusar till och placerar sina pianon hos honom, det gäller ju pengar, bättre reklam kan de inte få. Jen­ny Lind kommer in i hans liv, men, försent... Den effektive Thalberg har minsann ork att ge tolv kon­ser­ter i följd. En pianist Hall, försvunnen i musikhistoriens töcken, spelar Mendels­sohn ...





Grzymala, Paris

London, 11 maj 1848

Kommer just från italienska teatern. J. Lind sjöng för första gången i år samtidigt som drottningen vis­ade sig offentligt efter carlistupproret. De båda väckte stor uppmärksamhet – den gamle Welling­ton im­pon­e­ra­de på mig, han satt som någon slags kunglig vakthund i sin alkov under drottningens loge. Jag blev bekant med J. Lind, som hade vänligheten sändamig en fin platsbiljett. Hon är en ur­sprunglig svensk begåvning, som inte lyser på vanligt sätt utan som ett norrsken. Hon gör kolos­sal effekt i Som­nambul­en, sjunger rent och säkert, hennes piano är lika uthållet och jämnt som ett hår­strå. Biljetterna kosta 2 ½ guinées.



Recensenten är lyrisk inför Jenny Linds sångkonst. för tjugo år sedan hörde han något i viss mån jäm­för­bart: Henriette Sontag.



Grzymala, Paris

London, 13 maj 1848

Jag har erbjudits spela på Filharmonien, men det skulle vara med orkester och jag bryr mig inte om det. De­ras orkester är som deras rostbiff och sköldpaddssoppa, stark, kolossal men ingenting mera. Tiden är dyr­bar för dem, de har endast en repetition och den är offentlig.

I går åt jag middag med J. Lind, som sjöng svenska sånger för mig ända till midnatt. De är lika ori­gi­nel­la som våra polska. Vi har något slaviskt, de något skandinaviskt, det är fullständigt olika saker men vi står va­ran­dra närmare än italienare och spanjorer.

Jag har fått en bra bostad men hann knappt flytta in förrän hyresvärden ville öka hyran till det dubb­la. Be­ta­lar redan nu 26 guinées per månad: hitintills har jag bara 5 elever.



Polen sjunger avlägset för honom i de svenska folkvisorna.



Adressat okänd

London, 1 juni 1848

Har hostat blod de sista dagarna, bara ätit citron och is och det mår jag bra av. Mlle Lind är för­tjusan­de, ett sång­geni. Jag har också träffat mme Viardot, som haft vänligheten att sjunga mina mazurkor vid en konsert på sin teater.



Det var inte ovanligt att sångerskor tog upp melodier från Chopins sångbara mazurkor En av de vack­raste kal­las ibland ”le rossignol”, näktergalen. Viardot kanske sjöng denna, som har stänk av svensk folk­vise­ton.





Grzymala, Paris

London, 2 juni 1848

Om jag inte hostade blod, vore yngre och inte så tillplattad av alla vänskapsbetygelser, skulle jag kan­ske kun­na börja ett nytt liv. Mina goda skotskor är mycket tillgivna, men de har för vana att slä­pa om­kring i dros­ka hela dagarna med sina visitkort och förstöra på så satt sina ryggar. De skulle vil­ja att jag besöker al­la deras vänner, det är knappt jag ännu lever. Efter att ha skakat hit och dit i en droska 3 eller 4 timmar känns det som om jag hade rest från Paris till Boulogne. Och vilka av­stånd här ...!

Man har haft en mycket lyckad polsk bal men trots inbjudan deltog jag inte, orkade inte, hade förut varit på mid­dag hos lady Kinlough tillsammans med lorder, kanslar och fan vete vilka sorters folk med or­dens­band och storkors. Jag vet inte vilka jag blev presenterad för.

Den gamla fru Rothschild frågade hur mycket jag tar för en lektion; en dam hade bett henne höra ef­ter. Ef­ter­som hertiginnan Sutherland ger mig 20 guinées och Broadwood, vars piano jag använder, har fast­ställt det­ta pris, svarade jag att en lektion kostade 20 guinées. Det förträffliga fruntimret sva­rade, upp­en­barligen upp­riktigt, att jag verkligen spelar mycket bra men att hon råder mig att ta mind­re betalt; denna säsong på å­ret fordrar mera modesta priser.

Sålunda drar jag slutsatsen att man också här inte är särskilt frikostig och att det är svårt att få ihop pengar. So­cieteten är nu ute och reser, den är högdragen men hövlig och strikt, om den så vill, men så splittrad av tu­sentals saker, så bunden av urtråkiga konvenanser att den är likgiltig för om musik är god eller dålig, ef­ter­som den skvalar över dem från morgon till kväll.



Den dam, som bett bankirhustrun Rothschild fråga Chopin om hans lektionsarvode, torde väl inte ha varit allt­för fattig. Man grips av djupt medlidande med den engelska societeten, svårt konvenans­bun­den, splitt­rad av tusentals göromål och nerskvalad, genomdränkt av all möjlig musik från mor­gon till kväll. Läsaren blir direkt sorgsen över de ivriga skotskornas kringruskande mil efter mil på Lon­dons kuller­stens­gator.





Grzymala, Paris

London, juli 1848

Jag kan inte längre vara ledsen eller glad, har förlorat all förmåga att själsligt förnimma, vegeterar endast och väntar på att slutet ska komma så fort som möjligt.



Fontana, London

Skottland, ”l2 mil från Edinburgh”, 18 augusti 1848

Om jag kände mig bättre skulle jag i morgon resa till London för att omfamna dig. Vi kanske inte ser va­rand­ra så snart igen.

Vi är två gamla cymbaler på vilka tiden och omständigheterna spelat sina eländiga drillar. Resonans­bottnen är ypperlig, endast strängarna har brustit, skruvar har lossnat. Vår olycka är att vi blivit gjorda av en be­römd lutmakare, en Stradivarius sui generis, som inte längre finns till för att re­parera oss. Vi förmår inte läng­re lämna nya toner ur våra mediokra händer och vi kväver inom oss det, som ingen mer kan få fram ur oss, enär lutmakaren är borta.

Även nu när Chopin nått sin olyckas botten sjunger han, men här i ord, formade till stor dikt. Han använ­der ordet cymbaler i den polska meningen dumhuvud, på franska ”nigauds”. Brevet fortsätter:

Kan knappt andas, är nära att förgås. Jag vegeterar, väntar tålmodigt på vintern. Drömmer, är än hem­ma, än i Rom, än i lycka, än i olycka. Tycker inte om någon längre, men har blivit så fördrag­sam med allt, att jag skul­le kunna åhöra Sowinskis oratorium utan att avlida. Av mig återstår bara en stor näsa och mitt fjärde o­upp­övade finger.

Du har valt en otrevlig tid för din resa. Jag tror du gör rätt i att slå dig ned i New York och inte i Ha­van­na. Häl­sa er berömde filosof Emerson från mig om du träffar honom.



Landsmannen Sowinski är i Chopins tycke uppenbarligen en komplett nolla som kompositör. ”Mitt fjär­de o­uppövade finger”: kanske tänker han på den elegant rinnande etyden nr 2 opus 10 där fjär­de fing­ret i hö­ger hand är en huvudfigur i den tekniska leken.

Den gamle vännen Fontana tycker sig ha misslyckats som pianist i Paris, flyttar till Amerika, begår sui­ci­di­um 1865. Den amerikanske filosofen Emerson har besökt Europa, det är inte omöjligt att Cho­pin träffat ho­nom.



Familjen, Warszawa

Edinburgh, 19 augusti 1848

Har med stor succé givit två matinekonserter, en hos madame Sartoris, den andra hos lord Fal­mouth. Vid den första sjöng Mario tre gånger och jag spelade fyra gånger; vid den andra sjöng ma­da­me Viardot tre gång­er, jag spelade fyra gånger. Detta tyckte man om, det är inte vanligt med så kor­ta och koncisa kon­ser­ter, som annars är oändligt långa med 20 nummer och väldiga affischer. Hos lord Falmouth be­gränsade jag åhö­rarantalet till 200 personer, hos madame Sartoris till 150; be­hållningen blev omkring 300 guinées. Livet i London är ytterst kostsamt under säsongen, droskan, betjänten, allt är så dyrt att jag inte vet hur det skulle ha gått, om jag inte haft flera lektioner varje dag.

Lord Falmouth, stor musikälskare, rik ungkarl, fin herre, erbjöd mig sitt privathus vid S:t James Square för min konsert. Han var mycket vänlig. Skulle någon möta honom på gatan, satsade man in­te många slantar på honom; han har en mängd tjänare, alla mer välklädda än han.

Jag reste 407 engelska mil via Birmingham och Carlisle till Edingburgh på 12 timmar med express­tåg, dvs ett tåg som inte gör uppehåll. Alla reser till Skottland nu när jaktsäsongen börjar.

I Edinburgh råkade jag i en musikaffär höra en blind spela en av mina mazurkor.

Lord Torpichen är en gammal skotte, svåger till madame Erskine och mlle Stirling; han sände mig en vagn, som förde mig till Calder House, I2 mil från Edinburgh. Calder House är en gammal riddar­borg, omgiven av en stor park med hundraåriga träd. Man ser bara gräsmattor, träd, berg och him­len. Murar­na är 8 fot tjocka. Mörka gallerier med oändligt antal porträtt av förfäder. Det finns t.o.m. ett spöke, en röd hätta, som upp­enbarar sig; jag har ännu inte sett det.

På mitt rum fann jag en Broadwoodpiano, i salongen ett Pleyelpiano, som miss Stirling fört med sig. Från mitt fönster har jag den vackrast tänkbara utsikt. För att kunna spela och göra vad jag be­hagar, bor jag täm­ligen isolerad från andra. Slottslivet är mycket angenämt. Dagligen kommer folk för att vistas här några da­gar. Inredningen är ytterst elegant, flera bibliotek, hästar och vagnar när man vill ha dem, talrikt med tjä­nare, etc. Allt efter den tidpunkt man önskar intages frukosten på rum­met. Man träffas vid lunch klockan 2 och vid middag klockan 7.

Här räknas allt i pengar. Man tycker om konsten bara för att den är en lyx. Engelsmännen är hygg­liga men så konstiga att jag mycket väl förstår att man skulle kunna stelna eller bli förvandlad till en mas­kin.



Grzymala, Paris

Keir, 1 oktober 1848

Känner mig svagare, kan inte komponera något, inte för att jag vill det men måste tänka på min eko­no­mi. Fått en massa inbjudningar. Gastkramad av dödlig leda går jag ned till salongerna, där det for­dras allt jag har av själsstyrka för att något så när kunna strama upp mig: man är nyfiken på att hö­ra mig spela. Därefter bär min gode Daniel upp mig i trappan till mitt sovrum, klär av mig, lägger mig, ger mig en vaxljus. Nu kan jag få andas och drömma tills att samma sak upprepas följande dag.

Hela den engelska högadeln, som reser omkring och jagar i Skottland, kommer på besök, det hålls öp­pet hus, vanligen 30 personer på middag.

Knappt har jag varit på en plats förrän jag måste ge mig i väg åt annat håll, mina skotskor kan inte läm­na mig i fred. De söka upp mig och släpa mig runt i hela sin släkt. Deras älskvärdhet kommer att kväva mig och jag är för snäll att säga nej.



Allt är en CHASSE MACABRE. Förstår omgivningen ingenting?





Grzymala, Paris

London, 17-18 oktober 1848

Sedan 2½ vecka har jag svår huvudvärk förutom hosta och kvävningsanfall. Doktor Mallan är en känd ho­me­opat och bekant till mina skotska damer; han kommer varje dag. Han hjälpte mig så att jag i går kunde spe­la på den polska konsertbalen, som blev mycket lyckad. Jag begav mig hem ge­nast efteråt men kunde in­te sova.

Varför återvända till Paris? Varför ordnar Gud till det så här i stället för att döda mig genast? Jag mås­te dö vid sakta eld, villrådig och febrig. Ännu en gång tråkar mina beskäftiga sköterskor ut mig. Mme Er­skine skul­le nog vilja omvända mig till protestantismen, kommer med sin bibel och är för­skräckligt in­tresserad av min Hon berättar ständigt att den andra världen är bättre än denna. Jag sva­rar med att citera den heliga skrift och förklarar att jag kan allt det där utantill.

Om jag vore bättre skulle jag, med 2 lektioner per dag, ha tillräckligt för att bekvämt leva i London, men jag är sjuk. Om 2 eller 3 månader har allt jag har gått åt.



Grzymala, Paris

London, 21 oktober 1848

Här är målning, träsnideri, arkitektur, konst. Musiken är inte konst. Den kallas ett yrke. Fråga vil­ken en­gels­man som helst så får du höra. Detta sakforhållande är utan tvivel musikernas eget fel. Men rätta då till det! Engelsmännen spelar överspända saker och tycker att det är vackert, det vore tokigt att försöka få dem att förstå seriös musik.

Lady ... är en av de förnämsta damerna i London; jag gästade hennes slott under några dagar, hon är så att sä­ga musiker. Nåväl, en gång när jag spelat och denna skotska lady sjungit alla möjliga sång­er, frambars ett slags dragspel och med den allvarligaste min i världen satte hon i gång att spela gräs­liga melodier på detta tarv­liga instrument. Vad säger du om det? Alla dessa varelser förefalla mig ganska snurriga. En annan lady vi­sade mig en bok och yttrade: drottningen har tittat i den här och jag stod bredvid. En tredje lady för­kla­ra­de sig vara 13:e kusin till Maria Stuart.

De som känna till mina kompositioner kan be mig: ”Spela er andra suck för mig ... Jag älskar edra klockor myck­et ...”. Alla deras kommentarer slutar med: ”Like water”, d.v.s. det rinner som vatten. Jag har aldrig spe­lat för en engelska, som inte sagt: ”Like water”. Alla tittar på sina händer och spel­ar med inlevelse fel no­ter.

Jag ritar här som följer en karikatyr av en lord med löskrage och damasker. Han stammar.



En sektor av Chopins psyke har alltid varit den bittert satiriska. Här lämnas, fränt men under­hål­lan­de be­stör­tande uppgifter om engelsk musiksmak, senil rojalism och genealogiskt önsketänkande adels­damer. Som avslutande sarkasm en stammande lord i löskrage och damasker.





Grzymala, Paris

London, november 1848

Om dessa londondimmor jagar mig härifrån, återvänder jag till Paris ifall årstiden inte blir för långt liden. Mi­na goda skotskor vill att jag stannar ännu en tid för att stryka omkring i dessa skotska pa­lats, hit och dit och överallt, där man inviterar mig. Dessa hedersfruntimmer är så tråkiga att jag ber Gud förlåta dem. De skri­ver till mig varje dag, jag svarar inte, men så snart jag ger mig iväg någon­stans kommer de sättandes, om de kan.

Kanske det är detta, som fått någon att tro att jag ska gifta mig; men det fordras dock att man känner fysisk lock­else. Nu är det så, att hon av de två, som är ogift, hon liknar mig själv alltför mycket. Hur skulle jag kun­na omfamna mig själv … Jag har tydligt förklarat att vänskap är vänskap och ingen­ting annat.

Även om jag blev förälskad i någon och blev älskad tillbaka, skulle jag inte gifta mig; vi skulle inte ha nå­got att äta, ingenstans att bo. De rika kvinnorna söka sig till rika män och om de skulle finna en fat­tig, så bör denne åtminstone inte vara en sjukling utan frisk och välvuxen. Man har rätt att va­ra fattig ensam, men om båda leva fattiga är det den största olycka. Jag kan dö på sjukhus men skul­le inte vilja lämna min hust­ru efter mig i misär.

Vad har det blivit av med min konst?

Mitt hjärta, var finns det?

Jag minns knappt längre mitt hemlands sånger.

Tillvaron försvinner för mig, jag glömmer mig själv, har inte längre krafter, reser mig blott lite grand för att fal­la ännu mera tillbaka.

Jag är närmare en likkista än en bröllopsbädd.



Detta oerhört expressiva brev innehåller ovanligt många överstrukna ord och är tydligtvis skrivet un­der stark affekt. Eleven, Jane Stirling, är förälskad i Chopin, som här mardrömslikt omformar hen­ne som han in­te kan ge något gensvar.



Grzymala, Paris

London, november 1848

Legat till sängs hela dagen men på torsdag lämnar jag London, denna hund till stad. Förutom mina vanliga kräm­por har jag neuralgi och är helt uppsvullen. Säg till att lakan och örngott hålls torra. Låt köpa tall­kot­tar; madame Etienne får inte spara på dem, jag måste värma upp mig, då jag kommit hem.

Köp på fredag en bukett violer så att det doftar i salongen.

Jag vill åtminstone ha lite poesi när jag kommer hem till mitt.

Mina skotskor tråka ut mig så till den grad att Gud må bevara mig. De har bitit sig in i mig så våld­samt att jag inte kan bli dem kvitt.



Mlle Rozieres, Paris

London, 19 november 1848

Jag ber er låta köpa en kubikmeter ved till mme Etienne. Värm upp min våning ordentligt, damma av möb­ler och förhängen, särskilt vid min säng. Sopa i hörnen i min sängkammare. Jag är ivrig att kunna andas lät­tare, att kunna förstå vad man säger och att få se några vänliga ansikten.



En gång tallkottar, en annan gång ved. Han fryser.





Solange Clésinger, Paris

London, 22 november 1848

I morgon far jag till Paris, släpar mig fram med svårighet, ni har aldrig sett mig så svag som nu. Jag spe­la­de en timma den 16 november vid en konsert för polackerna, men har för övrigt inte lämnat mitt rum sedan 1 november, är uppsvullen av min värk, kan varken andas eller sova. Det är omöjligt att kunna andas här. Man kan inte föreställa sig vilket klimat det är för sådana som mig. Men så är det bara under dessa vin­ter­må­nader. Jag har lovat komma hit nästa säsong!!! Drottningens läkare, Sir J. Clark, har nyss varit här och gett min avresa sin välsignelse. Så nu ger jag mig iväg för att fortsätta kvida vid Place d'Orleans i väntan på att bli bättre.



Kanske, ändå, klimatet är skulden, tycks han säga. Men de tre utropstecknen är ett adieu, inte aure­voir till Eng­land.



Solange Clésinger

Paris, 14 december 1848

Det är bra att ni inte är förkyld. Hela Paris hostar. Jag kvävs och väntar koleran. Louise skriver att den ho­tar Warszawa och att ingen är rädd.



I breven talar han flera gånger om koleran, tycks ta lätt på den. Man får nästan föreställningen att han hell­re tar den än sin hosta och andfåddhet.



Solange Clésinger

Paris, 30 januari 1849

Här är det någon slags marsväder, men så har jag också gått och lagt mig tio gånger varje dag. Dok­tor Mo­lin satt inne med hemligheten att få mig på benen. Sista två månaderna har monsieur Louis och dok­tor Roth varit här; nu är det monsieur Simon, berömd homeopat. Men de famla och ge mig ingen lind­ring, är alli­hop överens om att jag behöver annat klimat, lugn och vila. En dag får jag vila utan dem.

Jag håller på att bli dummare än någonsin och skyller detta på chokladen, som jag dricker i stället för mor­gon­kaffet. Ska försöka åstadkomma ett längre brev nästa gång efter att monsieur Simon givit mig något slags upplivande sulfat för andningen.



Denna evinnerliga choklad som han kanske kan vara allergisk mot. Sulfatet är säkerligen overk­samt och tor­de i närmast homeopatisk utspädning ingå i någon Tisane-dryck.



Solange Clésinger

Paris, 5 april 1849

Har nu anlitat en fjärde läkare. Deras arvode är 10 francs per besök, ibland kommer de två gånger var­je dag men trots detta får jag knappast någon hjälp av dem.



10 francs 1849 motsvaras av omkring 120 francs i nutida myntvärde. Läkararvodena tär på en mager kassa.



Solange Clésinger

Paris, maj 1849

En olycklig vän välsignar er och ert barn. Man får hoppas att framtiden har något annat i beredskap åt er och att den ger er tröst och blir lyckosam. Jeunesse oblige. Känn er alltså fullständigt lycklig och minns dem som älska er.



Solange har haft svårigheter av något slag. Han som snart ska dö skriver dessa tröstande ord.





Grzymala

Paris, 18 juni 1849

Hur mår du? Jag tror att lantluften gör dig gott åtminstone kroppsligen. Jag går sällan ut och om jag gör det så tar jag mig en promenad i Boulogneskogen. Känner mig mycket starkare, har ätit mera och ställt undan me­dicinerna men flåsar och hostar som vanligt. Har inte börjat spela ännu, kan inte komponera. Alla ger sig i väg, antingen av rädsla för koleran eller för revolutionen. Kalkbrenner har dött. Skotskor­na har just kom­mit och tråka ut mig till döds.

Beträffande min doktor Frenkel så kan jag inte få besked om jag ska ge mig i väg till någon hälso­brunn el­ler till södern. Han har ånyo dragit in sin tisane och gett mig en annan medicin, men jag vill inte an­vän­da den; då jag frågade honom vilka allmänna hälsoföreskrifter jag behövde, svarade han att det inte är nyttigt att föra ett regelbundet liv. Han är, kort sagt, lite tokig. Skämt åsido, doktorerna Frenkel och Koreff är kans­ke utomordentliga diagnostiker men för övrigt utan konsekvens i sina idéer.

Mademoiselle Lind var hos mig en kväll och sjöng och har redan rest tillbaka till Sverige via Ham­burg. Ma­dame Catalani, som hon blev bekant med omedelbart före avresan, har dött i kolera.



Brevet antyder att Chopin känner sig friskare än på länge. Men det är sommar, hans sista sommar. Slut­sta­diet i en lungtuberkulos kännetecknas ofta av en höjd, ibland upprymd sinnesstämning, en eu­fori. Det är möj­ligt att detta brev kan vara visst uttryck härför. Ett sådant i någon mån för­sonan­de drag i den hemska sjuk­domens förlopp ser man annars knappast några spår av i hans brevväx­ling. Men kan den engelska re­san delvis ha företagits i ett tillstånd av eufori?

Emellertid, han spelar inte; komponerar inte. Kalkbrenner har dött i kolera, som går fram som en farsot och rycker med sig många i tonsättarens omgivning. Jenny Lind far från ett koleradrabbat om­råde till ett annat, Stockholm.

I brevets ingress frågar han Grzymala hur denne mår. Vännen har förlorat sin förmögenhet i miss­lyck­ade af­fä­rer och har råkat in i ett depressionstillstånd.





Grzymala

Paris, 22 juni 1849

I natt har jag haft två blödningar. Hostat blod men nu i mindre grad. Det är därför prinsessan Sapie­ha har kom­mit, min polska nattsköterska har berättat saken för henne. Mon Juif, Fraenkel, har inte varit här sista veckan. Vid sista besöket doppade han inte ens små papper i min urin, bara talade om en eng­elsman, som han räddat från koleran med ett medikament, som regeringen Fauchet inte hade velat låta honom införa i lan­det. Om jag lämnas ensam klarar jag mig kanske bättre.



Vad gör denne dr Fraenkel med papperslapparna i urinen ? Det finns en möjlighet att han använt filtrer­pap­per innehållande intorkat benzidin. Sådant papper färgas blått efter neddoppning i urin om denna in­ne­håller blod. Det är inte egendomligt om Fraenkel misstänker att ett så avancerat fall av lungftis även fått tuberkulöstangripna njurar. Vid njurtuberkulos är det vanligt med blod­före­komst i urinen. Denna kan för blotta ögat förefalla normal men benzidin avslöjar även en mikro­sko­pisk blodtillblandning.





Louise Jedrzejewicz, Polen

Paris, 25-26 juni 1849

Min käraste. Kom om ni kan. Känner mig svag och ingen läkare kan hjälpa mig som ni. Om det fatt­as er pen­gar så låna. Om jag blir bättre tjänar jag lätt och återbetalar till den ni lånat av; nu är jag alldeles för pank för att kunna sända er pengar.

Tag med er en fingerborg och strumpstickor, jag ska ge er näsdukar att märka och strumpor att laga.

Koleran har minskat mycket, den finns knappast längre.

Det är vackert väder i dag, jag är i salongen och beundrar utsikten över Paris: Tuilerierna, St Ger­main l’Au­xerrois, St Etienne du Mont, Notre Dame, Pantheon, St Sulpice Val de Gràce, Les lnvalid­es, allt detta kan jag se genom mina 5 fönster. Närmare mig ingenting annat än trädgårdar. Ni ska få se när ni kommer. Skyn­da er nu att skaffa pengar och pass. Ha inte cypresserna också de sina nyck­er: min nyck är att se er här i dag.

Sätt dig nu i gång och res, monsieur Kalassante. I gengäld ska jag ge dig en förträfflig och stor ci­garr; jag kän­ner en viss person, som röker kolossala mängder sådana, märk väl i trädgården.

Jag hoppas att mitt brev kom i rätt tid till mammas födelsedag. Vill inte tänka på allt detta, ty då får jag fe­ber.

Men, Gud vare tack, jag har inte feber. Varje läkare blir förvirrad och irriterad, om man har feber.

Eder tillgivne men försvagade broder.

Ch.



Ett oändligt rörande brev, Chopin tycker om och använder några gånger det polska ordstävet: ”Les cyp­rés n'ont-­ils pas aussi leurs caprices?”.

Raderna är på intet sätt dränkta i tårar men det brådskar med systern Louises resa. Hon är dock den, som i familjen står honom närmast, hon och han är sällsamt samstämda, har alltid varit det.

Vackert väder, vacker utsikt, koleran håller på att försvinna, svågern Kalassante ska få en förträff­lig ci­garr. Men Louise ombeds ta med strumpstickor och en fingerborg...





Grzymala

Paris, 10 juli 1849

Jag känner mig mycket svag, har fått ett slags diarré. Konsulterade år Cruveille, som tydligen anser mig va­ra ftisiker, enär han ordinerade mig en mixtur med lichen. Ännu har jag inte fått några under­rättelseler från min syster. Jag stannar här en månad ytterligare, men kommer inte min syster så flyt­tar jag, det blir för dyrt här. Jag spelar allt mindre och mindre, kan inte komponera något.

Må väl. Arbeta på din skrift. Låt dig inte nedslås. Du har redan fått uthärda så mycket. Gud ger dig kraft för framtiden.



Lichenmixturen innehöll extrakt av Lichen lslandicus d.v.s. islandslav, vid denna tid ett av de me­del, alla li­ka overksamma, som användes vid lungftis. Men en sjuk som ordinerades Lichen­mixtur, visste ofta vad det­ta innebar.

Mitt i sin sjukdom och fattigdom tröstar han Grzymala.





Grzymala

Paris, 3 augusti 1849

Jag dricker Eau de Bonnes. Min syster har ännu inte fått utresetillstånd, som inte tjänar någonting till, om det drar ut på tiden, enär hennes makes semestertid då har gått ut. Jag flämtar, hostar och är helt förslöad; jag gör ingenting, har inte lust med något.

Jag vet ingenting om George Sand.



Det ”Eau de Bonnes” som Chopin drack innehöll enligt 1837 års franska farmakopé på 625 g vatten 0,155 g natriumsulfat, 0,135 g natriumkarbonat och 0,135 g natriumklorid. Effekten kan möjligen ha varit milt avförande, för övrigt är drycken att jämföra med vanligt vatten.

l denna prekära situation skyndar systrarna Stirling och Erskine till och överlämnar 25.000 francs. Han läm­nade tillbaka 10.000 francs men kunde nu känna åtminstone ekonomisk trygghet.



Mlle Roziéres

Paris, 14 augusti 1849

Min syster, hennes make och deras dotter är hos mig sedan 5 dagar. Jag är mycket trött. De också.



Man vet att Chopin blev utom sig av glädje när Louise kom.



Daguerrotopi av Chopin några månader före döden

Titus Woyciechowski, Karlsbad

Paris, 20 augusti 1849

Mon bien cher ami!

Jag måtte verkligen vara mycket svag, då jag inte kan ge mig i väg från Paris för att möta dig, då du an­län­der till Ostende. Men jag hoppas Gud vill låta dig komma hit ända till mig. Läkarna tillåter mig inte någon re­sa. I mitt rum dricker jag Eau des Pyrennées, men din närvaro skulle vara värde­fullare för mig än alla de me­diciner.

A toi jusqu'à la mort.

Frédéric.



Ungdomsvännen Titus, han med den vackra egendomen i Poturzyn, kanske kommer till Paris. 21 aug­us­ti 1830 hade han skrivit till Titus: 'Jag längtar till dina domäner. Kan inte glömma den där björken utanför fönst­ret'.

Louise, Titus, Polen sjunger.

Men ”Eau des Pyrennées” är samma hjälplösa dryck som ”Eau de Bonnes”.



Titus Woyciechowski, Ostende

Paris, 12 september 1849

Jag har inte haft tillräckligt med tid ännu för att utverka ett bemyndigande för din ankomst hit. Jag har inte själv kunnat göra erforderliga demarcher, enär jag legat till sängs halva dagarna; följakt­lig­en har bett en vän, som har visst inflytande att träda i mitt ställe. Först på lördag skulle jag få veta nå­got säk­ert. Jag ville för övrigt kasta mig på tåget till Valenciennes för att omfamna dig, men lä­kar­na förbjuder mig att lämna Pa­ris. Inte ens i vinter låter de mig resa till ett varmare klimat.

Du finner kanske någon möjlighet att komma hit. Jag är inte en sådan egoist att jag vill ha dig här för mig själv; du skulle beredas några timmar av tråkighet och missräkning, blandade med några timmar av glädje och lyckliga minnen; jag skulle dock föredraga att den tid vi tillbringa tillsammans bleve en tid av full­stän­dig lycka.



Brevet är inte helt hopplöst i stämningen. Trots allt innehåller det en strimma av framtidstro.



Aug. Franchomme, Tours

Paris, 17 september 1849

Käre vän. Jag blir sorgsen över det ni har att genomgå i Mans. Men nu är ni i Touraine, där himlen va­rit er me­ra bevågen.



Chopin nämner att han har planer för kommande vinter och att han så småningom ska flytta till an­nan bostad. Brevet är i sin helhet melankoliskt men inte modlöst. Kanske det sista brev han skrev.

Han dog en månad senare.





Biljett skriven några dagar före döden. Han ber att hans kropp ska öppnas för att inte bli levande be­gravd.

Frame1





Chopins manuskript. Slutet på F-dur-balladen

LITTERATUR

  1. Lettres de Chopin, Societé Françaised’éditions littéraires et techniques, 1933.

  2. Pharmacopée Française, Béchet Jeune, Paris, 1837.

  3. George Sand: Histoire de ma vie.

  4. Franz Liszt: Chopin, Corrèa, Paris, 1942.

  5. Camille Bourniquel: Chopin, du Seuil, Paris, 1957.

  6. Bartomeu Ferra: Chopin et George Sand à Majorque, La Cartioxa, Palma de Mallorca, 1960.

  7. Sydow, Golfs-Chainaye, Chainaye:Lettres de Chopin et George Sand (1836-1839), La Car­ti­oxa,Palma de Mallorca, 1969.

  8. Gösta Zetterberg Törnblom: Chopin, Bonniers, Stockholm, 1943.

  9. Adolf Hillman: Chopin och George Sand, Särtryck ur Nordisk Tidskrift, 1919.

  10. Charles Coury: La tuberculose aucours des ages, Lepetit S.A, Suresnes, 1972.

  11. Th. Pushmann: Handbuch der Geschichte der Medizin, Gustav Fisher, Jena, 1903.

  12. Gustaf Neander: Folksjukdomen tuberkulos och dess bekämpande, Medicinskt Folk­bib­lio­tek, Bonniers, Stockholm, 1928.



1Se även Wikipedia (TD)

2C:a 1.100.000 SEK 2011 (TD)

35000-8000 SEK 2011 (TD)

4Pierre-Claude-Victoire Boiste (1765 – 1824), gav ut”Dictionnaire Universel” 1812 (TD)